Solbacka

( Stjärnsberg i Guillous bok "Ondskan" )

Paradisets port eller Helvetets förstuga!

         Accepterar man att det går åt en eller ett par elever varje decennium, och inte är en av dem, var nog Solbacka suveränt "outstanding" som skola och som ställföreträdande hem! Men kom man dit två år för tidigt, och som jag lämnades ensam av vuxenvärden, då går det åt helvete.
Jag var 10 år just fyllda. Med skräcken i bröstet och tårarna rinnande efter kinderna tills ögonen svullnade igen, ställdes jag ensam att se mina föräldrar försvinna i bil över fälten och dyka ner i horisonten. Någon minut senare kom första gliringen. Se på den, HAN GRÅTER! Knuff i ryggen, "hockey arsel" så att jag åkte i gruset, skrubbsår på armbågen. Jag försökte fly, men det fanns ingen stans att ta vägen. Vart jag än tog mig fanns de runt mig. Knuffar, småslag, gliringar om ålder, storlek, styrka, utseende och allt djävelskap de kunde hitta på.
Ett helvete som fortsatte oavbrutet en sommarkurs och två läsår. Det räckte! Det knäckte mig för livet.

Vad tror ni att en 10-årings muskelmassa orkar mot en 12-årings?

Här är berättelsen om mitt helvete.

En så sann berättelse som bara är möjligt, bara jag orkar skriva den!

Ty det var mycket värre än i Guillous bok. Fysiska sår läker men de psykiska skadorna består.

Här överträffar verkligen sanningen dikten.

Det är nog svårt för den som inte själv har varit utsatt för pennalism att förstå dess fasa och hur illa det gjorde mig och andra. Det är också så att pennalism i en vanlig skola sällan går så långt- och sällan får så svåra eftervärkningar- som just från internatskolor som fd. Solbacka, fd. Viggbyholmsskolan, Lundsbergsskolan eller Sigtuna humanisten.

Det är viktiga saker som skiljer/skilde dessa skolor från alla andra. Först och främst att man bor på skolan, det gör att man inte kan komma bort ifrån sina antagonister, inte ens på kvällen eller natten. Går man i en vanlig skola kan man åtminstone byta miljö och kanske få tröst av mor och far eller någon nära anhörig. Här får den som är pennaliserad gråta sig till sömns under täcket så att den man delar rum med inget skulle märka.
I de här skolorna är/var det också så att man har lämnat över makten att döma till elever i akt och mening att dessa elever ska lära sig konsten att styra andra i förvärvslivet. På Solbacka kallades det elevrådet och eleverna fick välja mellan av kollegiet utsedda 3:e och 4:e ringare vilka som skulle ingå. Det är bara det att elever i åldern 16-17 år inte har vare sig kunskap, mognad, intresse eller förstånd, att handskas med den makt de var givna.

Jag är inte ute för att slå på före detta elever eller hämnas, det är bara det att sanningen måste få komma fram, så att vuxenvärden inte fortsätter att begå/tillåta dessa övergrep på enstaka individer. Det är vuxenvärden som bär det riktiga ansvaret för vad som hände/händer, inte eleverna.

Det fanns även bra saker med systemet. En av dessa var att man fick ta ansvar för sina egna saker och sin egen ekonomi. Man fick ett slags checkblock att handskas med under ansvar. En annan var tillgången till många fritidsverksamheter som tennis, fotboll, friidrott, bandy och hockey. Men naturligtvis gick det till överdrift här också med skjutbana. Vi hade både korthålsbana och 300-meters vall, där vi skjöt med skarp ammunition! och hemvärn med elever.

Nu till berättelsen om hur det gick för mig.

Elevhemmet för mig på sommarkursen var Österbo, våning 1. Råttan Eriksson som Pater i ändan på korridoren och vi bodde två och två. Jag kommer inte ihåg vad min rumskamrat hette, men jag minns att jag var livrädd för honom och låg och skakade under täcket när man väl kom i säng. Jag vågade inte sova förrän det hade varit tyst minst en timme i hela huset.

Oftast fick jag smyga upp långt efter att alla somnat för att gå på toaletten. Första tiden hörde det till de värsta problemen att inte få gå på toa när man behövde. Snart lärde jag mig att om man gick på toa i skolhuset under lektion så fick man vara någorlunda i fred. Dock inte alltid.

När vi skulle väckas sprang en elev runt och väckte alla andra. Då gällde det att vara snabb och hålla sig undan och sen kvickt som attan ta sig till mässen och ställa sig i kön vid dörrarna eller i den svängda trappan till matsalen. Nu gällde det att inte stå bredvid någon klasskamrat utan ha minst två andra elever mellan sig och dem, Och sen göra sig så osynlig som möjligt i väntan på att dörrarna skulle slås upp.

Min rädsla blev inte mindre när en av "Adelskalenderns pojkar" som fått en luftpistol med sig hemifrån började väcka oss genom att skjuta i sänggaveln. Gissa om jag var rädd! Gud ske lov. Så småningom uppdagades att han hade den och jag minns inte om han blev relegerad eller bara fick något straff. Men jag minns att jag drog en lättnadens suck när pistolen försvann.

Jag försökte klaga en gång. Jag hade skrivit till mina föräldrar och lagt brevet i Paters brevlåda som jag var tillsagd att göra. Ett förtryckt brevkort som jag fått av far. Vad tror ni hände? Jag blev inkallad till rektor Goding i Gripsholmssalen med kollegiet samlat runt bordet. Rektor Goding residerande i högsätet med sina enorma mått och med sin värsta tordönsstämma kommenderade han mig att förklara varför jag ljugit i brevet till mina föräldrar. Tror ni att jag någonsin försökte ta hjälp av de vuxna igen? Jag minns att jag "sket" på mig av skräck. Man har inte mycket att sätta emot som tioåring fostrad av far att vara en snäll och ärlig pojke.

Veckorna gick och det blev liksom kutym av vissa att djävlas regelbundet med mig. Det var ju ofarligt jag kunde knappast ge igen. Vanligast var nog sparkar på smalbenen, en knytnäve i ryggen och de evinnerliga knuffarna. Smädelserna helt att förglömma. Och sen problemet att ta sig in och ut ur klassrummet och ut och in ur skolhuset. Var hitta en fristad på rasten? Oftast klarade jag mig inte.

Hånen fortsatte även på vissa lektioner. "Lillsparris" hade en specialitet: han satt på katedern med sin älsklings leksak, linjalen. Jag på första bänk med en bångstyrig virvel i håret och levde farligt. Swisch linjalen kom flygande tätt över huvudet. Hånskratt från alla elever och läraren. Så fortsatte det timme efter timme.
Gravt ordblind, det hette så på den tiden, hade jag svårt att värja mig. Även lektionerna blev snart en plåga dom också. Men en dag bestämde jag mig för att först och främst gällde det att klara mig undan eleverna, och komma hel från skolan. Sen fick skolan komma i sista hand. Kunskaper kunde jag nog skaffa mig senare i livet, trodde jag. Sen struntade jag i lärarna, dom struntade ju i mig.

Sommarkursen var slut. Komma hem till föräldrar och den relativa tryggheten. Nu skulle jag klaga och be om hjälp. O, vad jag såg fram mot det, längtade, fantiserade. O, vilken härlig dröm. Och där kom bilen. En hel vecka eller så hemma innan terminen började. Nu skulle jag ta tillfället i akt att prata med far.
"Far, jag blir illa behandlad av ….." Längre kom jag inte. "Bra karl reder sig, du ska bli en…" och så kom en lång föreläsning. Blicken från far klargjorde med all önskvärd tydlighet att här fanns inte plats för klagomål. Bara en gång till har jag sett honom så arg Det var två år senare. Jag förstod att det inte fanns något att göra. Mor var inte den som kunde sätta sig upp mot far. Det kunde jag förstå redan på den tiden. Far hade dessutom en syster som domderade honom, så det var bara att bita i det sura äpplet och fara tillbaka till helvetet.

Höstterminen började. Åter såg jag bilen försvinna bort med min trygghet. Den här gången var jag lite mera förberedd och sprang till gymnastikens trappa och gömde mig under den och grät i eftermiddagens snålblåst. Gymnastiken skulle inhysa oss förstaklassare med en pater i form av en första ringare. Han bodde i ett rum en halvtrappa upp.
Så småningom fick jag krypa fram och ta mig upp. Jag föstes lite hit och dit men till slut hamnade jag hos en sängvätare som hade eksem över hela kroppen. Han hade också djävliga besvär och var mycket hårt pennaliserad och satt också vid dietbordet. Gud ske lov fick han åka hem efter ett läsår.

Dagen därpå började det igen, lite långsamt den här gången. En spark här, en knuff där, det var som om de hade svårt att bestämma sig. Men efter ett par dar var det som förut igen, bara med den skillnaden att nu skulle det pågå fram till jul.

Blåmärkena gjorde ont men den psykiska terrorn var nog värre. Att inte ha någon att prata med och att vara totalt ensam, ständigt rädd. Ingen,- absolut ingen, att prata med. Du kan väl leka med Rückertz grabb, sa någon lärare som sett mig stå ensam ute vid något tillfälle. Jag gick dit en gång för att leta efter honom men blev omedelbart ivägskickad, det var ju förbjudet område i mässbyggnaden där bodde den kvinliga kökspersonalen. Rückertz var ju vaktmästare.

Nå, du hade väl roligt när du idrottade? Nej, sällan och i synnerhet inte i lagidrotter där man skulle väljas in. Att väljas sist gick väl an, men att alltid höra kommentarerna om att ingen ville ha mig med psykade ordentligt. De flesta gångerna ville dom som till sist var tvingade att ta mig inte ens ha mig. Det gjorde ont. Djävligt ont, speciellt som gympaläraren inte brydde sig för fem öre, utan bara log och snackade om att han ville ha vita däcksidor på sin önskebil. Det hade redan börjat rota sig i mig att jag var värdelös. Omklädningsrummets djävelskap ska vi nog lämna därhän, men jag kan säga så mycket att det var rått och omänskligt och absolut inte nämnbara djävelskap ens med dagens lite friare sexualsyn.

Det var inte så att alla djävlades med mig jämt, nej då, men var och en gjorde minst en eller ett par grejer varje dag, som jag upplevde det. Några var lite djävligare, men det räckte. Vi var mer än 25 i klassen tror jag så det fanns alltid någon till hands att ge mig ett tjyvnyp, eller annat direkt djävelskap, när de vuxna hade uppmärksamheten någon annan stans. Det som fick mig att tappa alla koncepten, var nog att jag började lägga märke till att vuxna ibland faktiskt såg vad som hände utan att ingripa. Något som för mig tedde sig som helt obegripligt tills jag så småningom accepterade, att jag inte var något värd. Jag började förstå att jag var den som skulle offras.

Jag började lära mig att man kunde köpa sig tillfällig frid från de värsta djävelskapen någon gång då och då. Vi fick hämta post en gång om dagen i en säck och hade vi paket fick vi gå till en slags kiosk och hämta paketen. Där kunde man också handla diverse saker som t.ex. böcker, skrivmaterial och idrottstillbehör mot en check. Min mor sände då och då lite godis i form av chokladkakor eller frukt. Om jag själv fick tio procent så fick jag vara glad. Resten gömdes om möjligt och användes till att köpa mig fri från trakasserier. En chokladkaka = Lämna mig i fred en timme. Oftast kom någon man inte hade mutat och djävlades i stället. Den där röda med lås försedda postsäcken, betydde i alla fal ibland lite frid. Varje dag bevakades den noga.

Matsalen

Allt som rör matsalen och våra måltider skulle egentligen ha ett eget kapitel.
Vi fick vänta utanför dörrarna i en svängd trappa och släptes in på exakt klockslag Den som kom försenat fick stanna utanför. Uppställda vid våra respektive platser, 20 vid varje bord, lästes bordsbön och sen satte vi oss till bords. Två bordsvakter satt mot varandra i mitten av bordet och två vice respektive vid bordsändan mot gången. Gången hade ena sidan mot köket och dörrar mitt på där flickor, ofta finskor, kom ut med maten på stora fat.

Busade man fanns två vanliga bestraffningar. Den mest använda bestraffningen var att man fick ställa sig mot väggen, med händerna på ryggen. Ingen mer mat den måltiden. En annan bestraffning som också användes här och i andra sammanhang var ”Peppisen”. Det var ett handledsslag mot hjässan på ett neråtböjt huvud med långfingerknogen utskjuten i den knutna näven. Det gjorde ont, sved ordentligt och blödde ofta ganska mycket. Det gjorde så på mig i alla fall. En gång fick jag mig en snyting av en antagonist i klassen som satt mitt emot mig, för att jag såg dum ut som han sa. Min näsa sitter fortfarande snett. Efter ett tag fick jag gå och ställa mig vid väggen - inte antagonisten. Händelsen var typisk antagonisten friades eller till och med ibland hyllades och jag fick ta straffet.

Det var långt ifrån alltid som man verkligen hade gjort något bus då man fick ställa sig upp och bli utan mat. Det berodde till stor del var man hamnade och med vilka. Godtycket var utbrett och provoceringarna var starka och många.

På mornarna serverades te eller choklad i muggar som stod på bordet med två nedtryckta vetebullar. Maten var för det allra mesta verkligen bra. Vetebullarna kunde användas som handelsvara för att slippa ut eller in utan sparkar från någon antagonist. Ofta hotades jag att lämna ifrån mig den ena eller båda med hot om stryk vid första bästa tillfälle.

Flickorna arbetade i köket, och bakom köket i vinkel fanns en bostadslänga för personal. Runt den var det förbjudet område. Bakom den fans den av Guillou beskrivna plattan. Fast det var ju egentligen bara en bit mark begränsad av på ena sidan stigen till den populära kiosken där man kunde köpa korv, läsk, ciggaretter eller godis efter skolan, å den andra av soptippen bakom köket och baksidan av bostadslängan för kökspersonalen.

Jag vet inte om det slogs så mycket där, men det fajtades där helt klart. Det är väl med den som Slussen i Stockholm, det gick många skrämselhistorier om hur elever fått stryk av andra elever där och överdrifterna var säkert stora. En gång blev jag släpad dit. Jag kommer inte ihåg vilket år, men det kvittar kanske. Jag kom undan med några peppisar och lite sparkar, knuffar och en hel del psykning den gången. Vad jag var beskylld för, minns jag inte. Men den platsen tjänade sitt syfte mycket bra som skrämselobjekt för en liten alldeles för ung elev. Den saken är helt klar.

Min bristfälliga teknik att överleva.

Till att börja med hade jag ingen teknik alls. Allt samlades i bröstet. Jag fick ont i magen, och som vanligt hade jag ingen stans att gå. Sjuksyster, dit vågade man inte gå om man inte var tvingad, och absolut inte för en sån sak Det var en helt annan sak om man skurit sig, eller slagit sig, det var manligt. Ont i magen, ”nää,” det var inte accepterat. Det lärde jag mig kvickt efter att pappa sänt en liten låda apelsiner som jag fått sätta i mig för det ville inte kompisen ha. Jag fick små varande blåsor över hela kroppen. Nu visste jag var min allergi kom från, så det blev inga mer citrusfrukter för mig. Men glåporden klarade jag mig inte undan och dom var inte nådiga, Och knytnäven fanns alltid bakom som hot.

Inlagd på sjukstugan började jag förfina en teknik som jag haft sedan min första hösttermin, att dagdrömma. I sjuksängen, utan att kunna röra mig så värst mycket p.g.a. blåsorna började jag fantisera om hur det skulle vara att vara stark och kunna ge tillbaka. Att lösa korsord som var den vedertagna sysselsättningen på sjukstugan, det var inget för min dåliga skolning eller hjärna. Knäckas på tre bokstäver? Jag var tvingad att fråga: Kan det vara nöt? Så lågt hade mitt självförtroende pressats!
Nej i min fantasi slog jag tillbaka, gav dom rundpallar så nacken bröts, eller sparka dem mellan bena så att de blev kyrkosångare på gamla dar. Eller skar upp magen på dem så att man kunde drapera fönstren med tarmarna, och mycket mer i den stilen, timme efter timme. Det hjälpte lite. Det vart lättare att ta i med nya tag och stå ut med det gamla. Kanske räddade det mig från att få kroniskt magsår.

Tekniken fungerade tyvärr inte i de riktiga drömmarna, där jag fortfarande alltid är offret och kallsvetten alltid kommer vid pass tretiden på natten.

Rädslan hade en annan effekt som jag burit med mig hela livet. Jag började äta på mig själv. Det började med nagelbanden och fortsatte med knogen på vänster tumme där jag satt vid fönstret i skolhuset och drömde mig ut när jag inte satt längst fram. Ut - utan att bli slagen någon rast! Skräcken att bli fast i ringen av knuffande, sparkande killar. Dessa glåpordsförsedda antagonister som aldrig lämnade mig i fred, var för stor. Bevakningen av lärare obefintlig.
När jag fyllde 60, femtio år senare, gjorde jag ett sista försök att sluta. Men det resulterade bara i att jag nu biter på den andra handens pekfinger i stället.

En gång när jag blev speciellt mycket trakasserad i en sån där ring av antagonister nedanför skolhuset, gick det så långt, att om jag haft ett dugligt vapen hade jag dödat, helt klart. Alla spärrar släppte! Och hade jag bara haft en kniv, eller vilket fungerande vapen som helst, hade jag dödat. Nu fanns där bara en leksaksbåge och en trasig pil, annars hade jag förstört hela mitt liv genom att döda närmaste individ.
Så här 50 år efteråt upplever jag fortfarande den där känslan i bröstet, och kittlet i magen, när jag tänker tillbaka på händelsen.

Enskilda djävliga grejor inträffade många gånger, med för mig förödande effekter. Men jag orkar inte gå in i detalj, ni får förlåta, jag bara inte orkar. Det räcker att ha mardrömmarna, jag tror att ni förstår ändå hur det var. Sen vill jag inte peka ut enskilda individer.

Hur jag tror att jag räddades från total undergång.

Hemma några dagar i skarven efter andra vårterminen hände något turligt. Jag var på väg till min far som hade kontor i gamla stan. Jag hade gott om tid på mig och inget särskilt att göra, utan jag strosade ner mot gamla riksdagshuset när jag plötsligt får se en skylt med barnavård eller barnavårdsombudsman. Skylten fick mig att haja till. Nu då, nu kanske någon skulle lyssna på mig.
Jag tog några djupa andetag. Nu eller aldrig. Och så gick jag in. Jag fick träffa en äldre dam som lyssnade och lät mig förstå att jag kommit rätt. Hon lät mig tala ut så mycket jag i en hast förmådde. Men som jag minns det var det nog närmare en flod av händelser. Det slutade med att hon gav mig en klapp på axeln och sa att jag skulle gå hem. Sagt och gjort.

Dagarna gick och jag glömde händelsen. Snart var det dags att åka till skolan igen. Då hände det. Far kom hem efter jobbet, arg som ett bi, med utstående ögon och röd i ansiktet. Han stannade framför mig med ytterkläderna på, höjde näven men besinnade sig och vände på klacken och gick in i vardagsrummet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag förstod inget, men smet för säkerhets skull in i mitt rum. Jag satte mig ner. Jag hörde höga röster från vardagsrummet. Något som normalt sett var otänkbart i mitt hem.

Det pågick länge, sedan kom mor, och kallade in mig till far i vardagsrummet, Kappan låg fortfarande på soffan. Far blängde mig i ögonen och började fråga ut mig. "Har du varit och....." Mors närvaro och en faster till mig, som råkade vara på besök, höll tillbaka far. Summan blev att jag fick välja; antingen gå kvar på Solbacka eller flytta till Viggbyholmsskolan. Inget kunde vara värre än det jag levde i, så jag svarade tveklöst "Viggan". O vad fel jag hade, men ändå tur. Det turliga bestod i att jag efter ett tag fick gå som dag-elev. Då slapp jag, som i ett trollslag, nästan all trakassering. I stället fick jag gå upp kl 0500,. klä mig, kvick smörgås med mjölk. Därefter gå från Sturegatan längs Vallhallavägen förbi Stadion, Sophiahemmet, Tekniska Högskolan och ta tåget vid östra station och åka från ändhållplats till ändhållplats och sedan gå en 25 minuters vandring från Näsbypark till viggbyholmsskolan. Detta fram och tillbaka varge dag.
"Viggan" hade sina egna problem som egentligen skulle kräva en bok för sig. Så att efter två år och att ha kvastat igen- bad jag snällt pappa att placera tillbaka mig på Solbacka, vilket han också gjorde.

Andra omgången Solbacka:

Nu började ett annat helvete, men betydligt lindrigare sådant, till stor del p.g.a. Radioklubbens medlemmar, under vars beskydd jag togs.

Tack.

Tack: Carl Olof Sahlin, Carl Ingvar Sahlin, Jan Sannerstam, Harald Tobiesson och andra radioklubbare. Därutöver också Harry Björling, och Håkan Wiberg samt två rumskamrater, Ingemar Bernhult och Pierre Weckman
Ni och inga andra gjorde så att jag kunde fly undan mina antagonister och hitta lite värde. Stort tack för er insats.
Några kamrater ifrån min egen klass har jag alldrig haft bara några som jag dragit något jämnare med än de övriga tex (den jag av tvång delat rum med ).

Större delen av den andra perioden bodde jag på Allén 1 med utsikt över hånet: en tennisbana. Jag ville spela tennis, O, som jag längtade och dagdrömde om det. Jag skrev ut en check och hämtade ut ett racket som jag fortfarande har på väggen som minne i sin spännram, ett Victory.

Jag bokade tid, sopade och släpade banan jämn, rullade välten när den var i funktion. Jag stog och slog. Lärde mig att skruva bollarna. Och så kom då den stora dagen: det skulle bli turnering. Jag skrev darrande på anmälningslistan när ingen såg. Nu skulle jag försöka våga spela.
Dagen innan turneringen tillkännagavs att det tyvärr inte fanns domare till alla matcher, så de lägre matcherna blev utan domare.
Jag skulle spela mot någon jag inte kände. Han började serva och tog setet. Jag servade min första serve, en snygg serve som tog innanför linjen, och vinklade ut väl slicad otagbar för honom. Jag skulle just samla mig för min nästa serve när han kom med en massa hot och började skälla ut mig. Det fans ju ingen domare och vad kunde jag göra jag lät honom- vinna och försvann bort så fort som möjligt.
Jag tog aldrig mer fram racketen på Solbacka. Jag hade ju inget värde, och att jag inte fick hävda mig, satt fortfarande i, trots åren som gått.

Jag skaffade mig rutiner som innebar att jag så lite som möjligt kom i kontakt med andra individer, det gick naturligtvis inte att helt undvika, men att träffa de äldre eleverna, när jag kunde besöka någon av dem (från radioklubben) gav mig ett visst skydd mot mina egna klasskamrater, men bara ett visst skydd, trakaserierna, gliringarna och psykningarna även ända upp i RII4. Mitt sista skolår RIII4 lyckades jag tjata till mig att få gå på Beskovska skolan vid humlegården där fick jag vara en normal elev lite gammal för klassen nu jag hade ju fått "kvasta" gått om ett antal klasser det var liksom lite för sent att göra något åt min utbildning via en vanlig skola grunderna saknades ju, och inlärandet började ta längre och längre tid dvs. väldigt lång tid. Någon studentexamen fick jag alldrig RIV4 fick vara.

Det här kom att förstöra alla mina drömmar och önskemål om mitt framtida yrke. Det inte psykningen och penalismen etc. hade saboterat förstördes nu av mina bristande förkunskaper, ordblindheten och min ökande ålder, resultatet av de där första 6-8 åren 10-18 lägger man sen till en del medisinska problem som vart resultatet av en del av övergreppen under skoltiden och en del smittor som figurerade på skolan kan jag lungt påstå att skolan förstörde hela mitt vuxna liv, inte en del, eller hälften, utan hela mitt liv! Jag var inte dummare än att jag förstog att jag alldrig skulle få ett riktigt jobb. Min obefintliga tro på mig själv, fick mig att ljuga mig till mitt "första" arbete som naturligtvis inte höll. etc etc. Mina fruar (jag försökte ju skaffa mig en familj som vuxen) stod inte ut med min bristande inkomst och naturigtvis inte heller mina från solbacka pådragna sjukdommar. En del av dessa "smittor" har jag än i denna dag grava sviter av 50 år senare.

Hämd:

Hämden hade också en del med min överlevnad att göra, dock inte så mycket mer än att jag fick lite utlopp för mitt djupa förakt mot den familj som ville mig så illa, och på lång sikt hjälpte det mig att få tillbaka lite tro på att jag kanske skulle kunna lyckas med något litet här i livet om än alldeles försent. Farsan skulle få betala och det regält. från början var det nog mer än en tanke på att a det gör inget om det kostar han bryr sig ju inte, men vartefter blev hämdtanken mer och mer uttalad i mina tankar. Jag började välja syselsättningar som kostade. Modeller från Ventsells, Slalomskidor av senaste modell de dyraste, och det dyraste musikinstrument jag kunde få dem att betala det blev en trombon. Så fort det gällde att anskaffa något valde jag med en liten skön känsla i maggropen det dyraste jag hittade tex på sommarkurserna kunde man få åka till vängsö och lära sig segelflyga fom 16 år om jag mins rätt. Sagt och gjort det kostade ju massor och dessutom taxi fram och tillbaka till skolan toppen.

Fy vad jag va rädd och illa mådde jag, den där första gången jag flög, innan jag fick börja lära mig segelflyga Jag tog en 20 minuters provtur i en Tiger Moth som användes som bogserflygplan. Jag glömmer det aldrig. Jag satt fram på en dåligt fastspänd sittfalskärm med ett droppande nivårör från tanken snett ovanför ansiktet mellan de övre vingarna. Starten gick bra vi steg rakt frammåt ut över sjön ett bra tag men sen gjorde piloten, en snäll man från Osermans Aero, tre lopings i följd. Efter den första trycktes sittfallskärmen ihop och när vi kom till den andra och var högst upp i lopen slutade motorn som inte hade ryggförgasare och remmarna som höll mig fast ville glida av axlarna jag grabbade förtvivlat tag i den vänstra remmen och höll den kvar över axeln med båda händerna så att jag inte skulle falla ur. Fy vad jag var rädd och vad jag mådde illa.  Efter den tredja rollen var jag totalt färdig. När vi så småningom landade hade jag hunnit samla mig den sista biten var lite lågflygning den var ju riktigt intressant, och det kostade ju pappa pengar.

Skadjeglädjen var ju den enda sanna gädjen, och jag trodde att jag gjorde pappa illa. Pyttsan vad jag bedrog mig det fick jag senare veta. Inte var det hanns plånbok det var avlidne farfars som faster hade hand om.

Det fanns annat också som kostade. Amunution var också dyr så jag började skjuta så ofta som jag kunde. Jag råkade bli ganska bra på kuppen, råkade vinna min klass på en fältskjutning i Hölö. Det va faktiskt ganska så skönt att vara på skjutningar och flygning för då fick jag lite andrum från antagonisterna men det började ju så fort jag kom tillbaka igen.

Tyvärr fick jag så småningom ett bevis att jag fick ta med 10 man till 200 meters vallen och skjuta och följakligen också basa över killarna i markörgraven som var kommenderade att klistra och markera tavlorna en bestraffning för tex tjuvrökning. Jag en elev utan själförtroende som i stort sätt alla drev med jycklade och gav tjuvnyp. Något som återigen visade mig att de vuxna inte viste vad de pysslade med. Jag tog bara med mig några skyttar ett par gånger och växlade sedan till någon annan sysselsättning. När en elev blev skjuten i ryggen på väg hem från skjutbanan mins jag att jag var faan så glad att det inte var jag som var med och var ansvarig.

Lärarna

Lärarna skulle nog ha en bok för sig för sig egentligen någon har jag redan berört. Jag ska börja med vad som var bra. Först och främst Lärarna generelt kunde sina saker dvs de hade något att lära ut och nivån på kraven sådan att ett studentbetyg från den här skolan då ska nog gämföras med minst tre års univeritetsstudier samt lite extrasudier i företags ledning i dag. Sån stor skilnad var det. En engelskskrivning som jag hade i RII4 gich någraår senare med samma bedömning för vad jag vill minnas 2 eller var det 3 betyg på universitetet. Det hette så då dvs om jag översätter rätt 20 eller 30 poäng med nuvarande skala. Betänk då var det ändå 2 år kvar till studenten för mig. Jag körde naturligtvis på den. Jag var ju ordblind men ändå!

Naturligtvis hade vi både bra och dåliga lärare men nästan genomgående brydde de sig bara om sina egna ämnen och pedagogik var i bland obefintlig  men med något enstaka undantag som tex Vetterström som alldrig fick ordning på klassen så var det tyst i klassrummet när undervisningen hade börjat. Tyvär var det så att när lektionerna slutade, slutade också lärarna att intressera sig för eleverna. Jag mins speciellt en av mina klasslärare under åren som pratade väldeliga om att hjälpa elever och så på lektionerna, han såg inget, förstod ändå mindre, och gjorde absolut inget alls. Under mina år hade vi som jag vill minnas minst 3 olika rektorer om det inte var 4 rent av. Någon av dem hade man haft som lärare först, men den för mig i allt dominerande rektorn var Goding sen kommer jag ihåg nån som hette Lundvall tror jag och jag tror att Ehn också vikarierade ett tag så biolog som han va. Roligast hade jag nog på teckningen för Isenius där blev jag oftast lämnad i fred och kunde få lite vila i sinnena och drömma mig bort i någon bild, medan han själv satt i katedern och gjorde svamptryck med någon rå tillskuren potatis eller skissade på något eget projekt. Värst var nog gymnastiklärarna, under deras ledning, jag kan inte bättre säga, fick jag utstå de värsta helvetena under lektionerna. Det tar väldeliga när man gör så gått man kan och ska gämföras med de två år äldre eleverna och när man inte orkade eller hade krafterna att klara av de önskade uppgifterna att bli hånad inte bara av eleverna utan också få gliringar och nedsättande ord om min förmåga från läraren. 

Omklädningsrummert lämnar jag därhän, men gynastiken var de lektioner där jag fick ta emot smällar och hån även av eleverna. Annars var det bara mest lärarna som gav sig på mig på lektionerna. Vi skulle skida då och då. Mina var ett par fina slalomskidor lite för tunga för mig och de gjorde förståss att jag alltid kom sist när det var skidåkning på planmark men det gjorde väl inte så mycket och och skoskaven som vart följden med gigantiska blåsor gjorde ont kunde jag väl stå ut med, men lärarens kommentarer tog fy vad det gjorde ont. Som sagt att vara utstött gör sig mest kännbart på gymnastiklektioner delvis avklädd blir man på något sätt ännu mer sårbar, inte bara i omklädningsrummet utan även under själva lektionen.

Det kommer nog mera om jag hinner och om jag orkar skriva och det ska vi väl hoppas: