Puffs Bok        

INNEHÅLL

Förord.

V

Kapitel 1. Piff och jag.

1

Kapitel 2. Vi får en husse. 

4

Kapitel 3. Första Dagen. Eller fotbollsmatchen.

13

Kapitel 4. Hos veterinären.

24

Kapitel 5. Hur vi skaffade oss en matte.

31

Kapitel 6. Svalboet.

38

Kapitel 7. Snurran och Foxy.

46

Kapitel 8. Foxy sällskapsdam, Snurran filosof.

57

Kapitel 9. Mimmi.

61

Kapitel 10. Kaisa.

66

Kapitel 11. Zazza.

70

Kapitel 12. Sommarmorgon.

74

Kapitel 13. Sommareftermiddag.

85

Kapitel 14. Braskväll.

93

Kapitel 15. Promenaden.

105

Kapitel 16. Tiger, Tarzan och den sista flytten?

116

Kapitel 17. Klösebo i Kalv.

126

Kapitel 18. Möss och Skata.

133

Kapitel 19. Mimmi på strövtåg.

138

Kapitel 20. Tarzan möter Missan.

153

Kapitel 21. Känslor i massor.

163

Kapitel 22. Oj-Oj på besök  och Tarzan får en vän.

173

Kapitel 23. Min syn på saken.

184

Kapitel 24. En solskenshistoria.

195

 

             Förord.

Puffs bok är små berättelser om en flock katter, deras liv och leverne, skrivna av dess ledare Puff och nedtecknat av husse. Medansvariga för fakta är Piff, Snurran, Foxy, Zazza, Mimmi, Kaisa, Tiger och Tarzan.
P

"Kapten hängtass" Puff med sitt vita öra och sin stolthet den vita svanstippen

 
Pa
Kapitel 1.
Piff och jag.

Puff är mitt namn; husse har gett mig det. Jag har en vit svanstipp. Jag är den enda i min grupp som har en vit svanstipp, den enda i hela gruppen. Det är jag stolt över, för det är mitt ledartecken säger husse. Vi katter är stolta djur, därför har jag bett husse att alltid stava våra namn med stor bokstav.
Piff är min syster, min riktiga syster. Vi föddes i en lägenhet på nedre botten i Västerås. Piff är mörkgrå och vit. Jag är antracitgrå - vit med ett vitt öra, och den enda i gruppen som har en vit svanstipp.

Vi föddes i en familj som bestod av flera människor, två kattmammor och en blåvit undulat. Vi var väldigt många syskon. Min mamma var en gammal kattmamma; hon hade fött många kullar av små söta katter före oss. Hennes matte var en snäll äldre dam så vi hade det ganska bra, en fin korg att ligga i, egen toalett och, kan ni tänka er, vi kunde gå ut på en liten liten gård omgärdad med staket. Vi var lyckliga, lekfulla och keliga. När man har en mamma som har en syster som också har fått en kull lekfulla ungar så blir det mycket lek. Vi jagade varandra. Vi lekte med våra svansar, brottades, hoppade och trillade runt. Vi fick en massa leksaker att busa med, trådbitar, snören, tomma askar, bollar och pappersbitar som hängdes upp i snören. Men det bästa av allt var att vi kunde krypa upp till mamma och snutta mjölk när vi ville. Var mamma borta så fanns som regel mammas syster där och det gick precis lika bra med henne. Precis lika bra, så mjölk och värme fattades aldrig. Vi var lyckliga, oj så lyckliga. Mammas husse och matte busade ofta med oss, de drog snören efter sig, oj vad det var busigt att jaga de där snörena och ge dem en dask med tassen eller bita i ändarna.
Vi var så lyckliga så, i hela 6 veckor. Vi drömde om vad som kunde finnas ute i den stora stora världen. Mamma sa att hon skulle visa oss hur man jagade på riktigt. Hon berättade om sina strövtåg ute i vida världen. Vi anade inte vad som väntade oss.

 


Pb
Kapitel 2.
Vi får en husse.

En dag kom matte in och satte sig hos oss, för att tala om att hon tyvärr inte kunde ha oss kvar hos sig. Hon mumlade något om vaktmästare och sanitär olägenhet. Saker som vi inte alls förstod eller förstår nu heller för den delen. Men det kom en del främmande personer och började plocka med oss. Helt plötsligt började mina syskon försvinna. Till slut förstod jag att de där vänliga personerna som kom och hälsade på oss tog med sig mina syskon. Till slut var det bara jag och en syster kvar av hela barnaskaran. Vi trodde att vi skulle klara oss och få stanna.
 
Vi var nu åtta veckor gamla, då husse kom in och talade om att om de inte hade hittat någon ny matte åt oss snart, så skulle han bli tvungen att hugga huvudet av oss med yxan. Vi blev så rädda så, fast vi egentligen inte förstod vad han skulle göra, men det lät så olycksbådande.
Tiden gick och ingen kom. Vi blev räddare och räddare, tills en dag när vi var ute i den lilla trädgården, och det kom en ledsen man förbi. Han stannade och tittade på oss, min syster och jag. Han såg så ledsen ut. Han pratade med matte om oss och frågade vad som skulle hända med oss. Matte berättade och mannen suckade. Han blev stående länge och tittade på oss. Vi trodde att han skulle gå igen, när han plötsligt vänder sig till matte. De pratar en stund. Helt plötsligt böjer sig mannen ner och hämtar upp mig och min syster.
Vi stoppas ner i en papperskasse. Oj vad mörkt det blev, och vad det gungade sen. Syrran blev nästan sjösjuk. Vi jamade allt vad vi kunde, men det hände ingenting. Vi hörde en dörr stängas och sen en till, men vi såg inget. Helt plötsligt blev allt stilla. Mannen hade satt ner kassen.
Nu gällde det att komma ut så fort som möjligt. Vi hoppade och krafsade; tillslut lyckades vi. Vi trillade ut samtidigt, men vaaaanu. Vi hade hamnat i en helt ny miljö. Vi blev först sittande bredvid varandra, rädda så vi skakade.
Vi började försiktigt undersöka var vi hade hamnat. Kassen låg kvar på något som såg ut som ett köksgolv; det var det nog också, men det fanns inga mattor som hemma hos mamma. Här fanns ingenting annat än golvet och det var kallt, oj, oj, oj så kallt. Hos mamma hade golven alltid varit varma, med de mjuka mattorna som gav bra fäste för klorna. Här fanns inga mattor. Här fanns ingenting.
På kortsidan stod ett bord med några stolar till; på en av dom satt mannen och tittade på oss, han sa inget, han gjorde ingenting, bara satt där och tittade på oss. Helt plötsligt öppnade mannen munnen och sa: "Jag tror att ni ska få heta Piff och Puff". Det var jag som fick heta Puff. Mannen hette Knut och blev vår husse. Det var så det gick till när vi fick en husse, och vi fick våra namn, Piff och jag.

Husse lämnade oss ensamma i köket den där dan. Vi kunde undersöka hela köket alldeles för oss själva, men det fanns nästan ingen ting att leka med och vi frös. Piff hittade en kökstrasa som vi rev och slet lite i. Jag hittade ett hopknycklat papper som det gick att daska till och jaga. Papperet prasslade retfullt, men annars fanns det inget att leka med. Piff och jag undersökte bordet. Där kunde vi sitta och titta ut, och det såg nästan ut som hemma fast det fanns ingen gård utanför. Närmast fönstret var det varmt, både Piff och jag satte oss där och väntade på vad som skulle hända. Vi var fortfarande lite rädda, dessutom började vi bli hungriga. Det gick människor utanför fönstret. Vi tittade på dem och de tittade på oss.

Det hände ingen ting på ett långt tag, vi var så hungriga. Till slut fick vi syn på husse, han var på väg mot oss med en massa saker i händerna.
Husse kom in genom dörren med buller och bång, det skramlade och lät hemskt. Till slut lyckades han stänga dörren efter sig, och vi tittade på
varann. "Här ska ni få" sa husse och plockade i grejerna på golvet. Där fanns en låda och en kasse med sand, som husse gjorde i ordning till toalett i ett hörn. Vi kom genast underfund med att vi var kissnödiga, husse beklagade att det bara var vanlig sand som han fått tag på ute. Det gick bra ändå, för husse visade oss att det var där man skulle krafsa.
Bland sakerna som husse hade haft med sig fanns några små mjuka saker som man kunde busa med; det gjorde Piff och jag tills vi blev alldeles trötta. Vi lade oss sen på bordet vid fönstret där det var varmt och tittade på husse. Vi hade alldeles glömt bort att vi var hungriga, därför blev vi så glada när vi såg hur husse tog fram ett par skålar. Han öppnade en plåtburk och lade upp mat åt oss. Jag undrar var alla plåtburkar kommer i från. Mamma kunde inte berätta det för oss, och det husse har berättat, det förstår jag inte.
Vi åt med god aptit. Det smakade bra; jag tror det var fisk den där första måltiden vi åt hos vår nya husse. Någon matte hade vi inte sett till.
Lite senare öppnade husse en dörr i köket, inte den vi hade kommit in genom utan en annan. Den här dörren ledde in i ett nytt rum. "Jaha det här är sovrummet" sa husse. "Här ska vi sova ni och jag" och så blev det, men först lite senare.
Rummet var större än köket. I bortre hörnet stod en säng. Här fanns också en soffa i tyg, ett bord- ett par stolar- och titta- en matta på golvet, vaaaa skööönt. Här fanns det också ett fönster och en dörr ut, men den var stängd. Husse talade om, och vi kunde se, att det inte fanns något staket utanför. Husse sa att det var därför som vi inte fick gå ut.
Husse ställde en av stolarna bredvid sängen. "Här ska ni få sova" sa han. Det var en hög stol, så hög att vi inte kunde hoppa upp själva, till att börja med. När husse gick och lade sig den kvällen, lyfte han upp oss på stolen, lade sig själv i sängen och sträckte sen ut ena handen till oss på stolen. Vi kurade ihop oss mot varandra och mot hans hand.
Sent om sider somnade vi också, men det var så mycket att tänka på och så mycket nytt, att det tog lång tid innan sömnen smög sig på.


Puff
Kapitel 3.
Första Dagen. Eller fotbollsmatchen.

 


Ibland önskar jag att jag var någon annanstans. Som den här dagen till exempel när till en början allt gick snett.
Det började med att vi, Piff och jag, vaknade före husse. Piff, som alltid är kissnödig direkt på morgonen, skulle till lådan ock kunde inte komma ner. När hon trampade runt på stolen där vi sovit, väcker hon mig. Vi börjar bråka och hon trillar ner. Tur tänker jag, då kan hon springa på lådan och jag får sova vidare men tji fick jag. Ett par minuter senare står hon nedanför stolen och jamar och jamar. Till slut vaknar husse och hjälper henne upp. Men nu var ju husse vaken ,så nu fick jag inte ligga och dra mig. Husse bäddade sängen och hjälpte oss ner från stolen. Vi sprang runt och kivades på golvet. Vi jagade husses fötter. Väl ute i köket öppnade husse en ny plåtburk så att vi fick mat.

Den här dagen pratade husse mycket med oss. Husse bodde i en liten lägenhet. Vi fick vara i hela lägenheten, men den var ändå mindre än vårt gamla hem. Husse visade oss runt i lägenheten och talade om för oss var vår låda skulle stå. Han satte upp en konstig mackapär på en av väggarna i hallen. Den kallades för klobräda, och husse lade ner mycket tid på att visa oss hur man skulle använda den. Först bar han dit oss en och en. Han tog våra framtassar och krafsade med dem mot klobrädan, som var klädd med en mattbit. Till slut gjorde vi likadant och då blev husse nöjd. Men Oj Oj Oj vad det var svårt att förstå vad husse menade.
Bland sakerna som husse hade kommit hem med första dagen, plockade han fram två band. Sådana där band som vi hade sett mamma ha på sig, med bjällra och en konstig liten metallpryl som husse sa kallades namntunna. Han satte på Piff det röda bandet efter att noggrant ha krafsat på en liten pappersbit, som han stoppade in i namntunnan. Jag fick ett blått band, som i övrigt såg likadant ut. Även jag fick ett papper instoppat i min namntunna, som husse hade krafsat på. Allt är så konstigt i människornas värld. När vi ska krafsa använder vi naturligtvis klorna. När människorna ska krafsa använder de en pinne som de kallar Penna. Konstigt!!!
Husse talade länge med oss och sade att nu skulle alla veta vart vi hörde hemma. Alla skulle veta vart de skulle gå med oss om vi sprang bort. Det där förstår jag fortfarande inte. Hur kan någon veta var jag bor om jag inte har visat dom det?

Husse plockade fram en liten konstig metallpryl ur en låda, satte sig vid bordet och plockade upp mig i knät. "Nu skall vi klippa klorna" sa han. Ve och fasa, Husse började att kapa mina klor. Jag sprattlade allt jag kunde för att komma loss. Inget hjälpte, bort for alla mina fina klospetsar. Det gjorde egentligen inte ont, men jag tyckte att det var väldigt otäckt. Husse hade bara kök och sovrum. I sovrummet stod en fyrkantig låda på ben. När husse petade på den kunde jag se saker röra sig på framsidan, men konstigt nog kunde jag inte se något från de andra sidorna. Det var precis som om det fanns små gubbar i lådan som jag bara kunde se framifrån. Jag försökte sticka in tassen i lådan. Det gick inte. Den här dagen låg jag länge på ett armstöd på en stol som stod alldeles bredvid lådan, och tittade på gubbarna i lådan och en prick som studsade mellan dem. Till slut blev jag arg på att jag inte kunde komma in i lådan, och försökte daska till en av de små gubbarna allt vad jag kunde. Husse började skratta hejdlöst, och när han äntligen slutade sa han, att jag behövde väl inte klappa till domaren bara för att matchen var slut. Domaren måste tydligen ha varit den där gubben i lådan. Människor är konstiga och husse i synnerhet.
Jag gick och lade mig på lådan och tittade på husse. Lådan var varm. Jag lät fram-tassarna sticka ut över kanten på lådan, husse skrattade och kallade mig för kapten Puff hängtass.
Piff, mitt ohängda morrhår till syrra, hade hittat en hylla alldeles vid taket att krypa upp på. Där låg hon och hade uppsikt över hela rummet.
Senare satt husse i köket och tittade ut. Vi, Piff och jag, satt på bordet vid fönstret och försökte se vad husse tittade på. Husse kallade oss för tennispubliken. Vi rörde nämligen samtidigt på våra huvuden, först åt höger, sen åt vänster, sen åt höger igen. Inte för att jag vet vad det är som är så märkvärdigt med det, Piff och jag hade ju samma intressen på den tiden.
På eftermiddagen tog husse fram ett par långa band, som han kallade koppel. och fäste i våra halsband. "Nu skall vi gå ut" sa han, och öppnade ytterdörren. Vi tittade nyfiket ut. Utanför var ju också inne för det var en portgång. Vi vågade oss försiktigt ut, allt var ju så nytt för oss. Bäst att ta det försiktigt. Husse gick bort och öppnade den riktiga ytterdörren. utanför fanns det en grusgång. Piff och jag sprang ut. Oj, Oj, det ryckte till i halsen.
Oj Oj vad det var svårt att lära sig att gå i halsband och koppel. Ivriga som Piff och jag alltid var, fick vi ständiga små ryck i halsen. Turligt nog för oss hade husse förstått att sätta en resår på kopplet. Resåren gjorde, att rycken när vi sprang och halsbandet helt plötsligt tog emot, blev mjuka. Husse hade nog väldiga besvär den där första gången vi gick ut i halsband och koppel. Vi nosade på buskar och löv, stenar och träd. Vi busade med allt vi hittade. Vi jagade kottar som husse sparkade.
Husse lärde oss att klättra i träd, eller rättare sagt att klättra baklänges ner ur träd. Vi hade väldigt svårt att förstå husse när han ville att vi skulle klättra baklänges. men så småningom kunde vi det. Han lät oss bara klättra en liten bit i trädet, höll oss sedan om axlarna och flyttade ett ben i taget nedåt. Vi ville inte alls förstå till att börja med, men när vi själva gjort rätt ett par gånger och fått beröm, så gick det bättre.
Jag, Puff, accepterar ingenting utan en massa beröm; jag har väl min stolthet, och dessutom så är jag den enda katten i gruppen som har en vit svanstipp. Så det så.………….! Piff har lättare att acceptera en tillsägning, Hon är liksom inte lika tuff som jag.
När vi skulle gå hem, började husse att dra lite lätt i kopplet. När någon drar i kopplet, då lägger jag mig ner pladask och trycker mot marken, med alla fyra tassarnas klor ordentligt nergrävda. Så länge kopplet är spänt så vägrar jag att flytta på mig. Jag bara vägrar. Man har väl som sagt lite stolthet i kroppen. Det tog lika lång tid för mig att lära husse detta, som det tog husse att lära mig gå i koppel. Numera drar han bara till lite lätt i kopplet; då vet jag på en gång vart han vill och kan gå åt det hållet med min stolthet i behåll. Om jag nu inte vill det så vet jag att husse föser mig framåt med en vänlig hand i baken. Det tycker jag inte om, så jag undviker det. Som sagt, jag är ju en stolt katt med en vit svanstipp! Den enda vita svanstippen i min grupp, så det så!
Nå, till slut så kom vi hem igen, den här dagen. Vi hade busat mycket och klättrat och lekt i flera timmar. Vi kände inte genast igen oss, och Piff märkte hörnet på porten så att hon skulle kunna hitta hem igen. Jag, jag nöjde mig med att "läsa tidningen", som husse säger, det vill säga nosa på hörnen, för att känna vilka andra katter som har varit där.
Till slut var vi inne igen. Husse tog av oss våra koppel, men inte halsbanden.
Vi var så trötta så vi bara trillade omkull och somnade. På kvällen väckte husse oss och gav oss både mat och med vatten utspädd grädde (husse vet att mjölk inte är bra för våra magar), därefter somnade vi igen på stolen bredvid husse.

Puff
Kapitel 4.
Hos veterinären.

Dagarna gick och vi blev större och större. Husse var borta på dagarna för det mesta, så vi hade hela lägenheten för oss själva. Både rummet och köket och dessutom den lilla hallen. Vi lekte med varann, och alla små leksaker som husse kom hem med. Vi satt ofta i köksfönstret och tittade på alla som gick förbi, speciellt när vi kände på oss att husse var på väg hem. Husse sa ofta att vi måste ha en bra inbyggd klocka. Jag förstår än i dag inte vad han menar. Det är ju alldeles självklart, att när husse kommer hem så kommer han hem. Det vet man ju automatiskt.
Vi gick ofta ut med husse. Långa promenader på flera timmar eller så. Vi fick då och då följa med husse på korta bilfärder till andra personer, som ibland var riktigt trevliga.
Ibland fick vi träffa andra katter också, det var extra roligt de gångerna. Piff brukar än i dag prata med mig om de där mötena. Piff säger att hon inte drömmer om de där mötena, men jag ser hur det rycker i morrhåren när hon har somnat. Så jag vet att hon drömmer i alla fall. Typiskt Tjejer!
Ibland när vi hade varit ute och gått länge, eller bara inte orkade gå längre, brukade husse ta upp oss på axlarna. Jag fick sitta på hans vänstra axel, Piff på den högra. Oj, Oj vad folk tittade. Ofta stannade dom oss också och pratade med husse.
En sak förbryllade både mig och Piff.Vi såg ofta andra katter på avstånd men de gick inte i koppel, de sprang lösa. Det ville vi också, men husse sa
att det var oansvarigt av deras hussar och mattar så här i stadsmiljö. Därmed fick det bli.
En dag sa husse; nu skall vi åka till veterinären. En annan kamrat, trodde vi. Vi visste inte bättre. Husse stuvade som vanligt in oss i en transportlåda, stängde om oss och bar ut oss till bilen. Han körde en liten stund. Vi fick stiga ur och gå sista biten i koppel. Vi var som vanligt glada och spralliga. Plötsligt fick jag känna en ny och obekant doft. Piff reagerade också på doften och började röra sig lite försiktigare.
Här fanns massor av dofter, från mängder av djur. Det luktade av katter, hundar och marsvin. Dessutom av en massa djur vars dofter vare sig jag, eller Piff kände igen.
Husse bara gick på som om han inte kände en enda doft.
Vi kom fram till en dörr. Oj, Oj, Oj vilken doft som slog emot oss när husse öppnade dörren. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss dess like. Det luktade så starkt och hemskt av en massa dofter, de flesta kom nog från det som människan där inne hade i flaskor. Husse satte sig och lyfte upp mig och syrran i knät. Vi skakade ikapp i knät.
Vi satt bara en kort stund, sen kom en ung dam fram till oss och talade med husse.
Husse bar oss till ett bord i ett litet rum, Här luktade det verkligen skarpt. Den unga damen var tydligen veterinären, för husse använde det ordet till henne. Det hörde jag alldeles tydligt. Hon började klappa Piff, sedan stack hon något konstigt vasst i nacken på henne. Därefter krafsade hon på ett papper, tittade i Piffs öron och klämde Piff på magen. Hon öppnade Piffs mun och tittade, hon till och med lyfte på Piffs svans och tittade och petade. Därefter var det tydligen min tur. Jag blev utsatt för precis samma saker. Fy, vad otäckt det var, speciellt det där i nacken och i mun.
När veterinären var klar med mig, pratade hon länge med husse och gav honom en del papper som hon hade krafsat på. Husse gav henne en del papper ur sin ficka och veterinären började klappa oss igen; sen fick vi gå, och det ville både Piff och jag.
Vi ville bort därifrån så fort våra tassar kunde bära oss. Vi slet och drog i kopplen, men vi kom inte ut fortare för det. Väl ute, började vi lugna ner oss. Fy vilken ruskig upplevelse. Husse gick inte till bilen som vi hade trott, utan tog oss på en liten promenad. Han sa till oss att han ville att vi
skulle få lugna oss först, så att vi inte förknippade veterinären med bilen.
Vi "läste några tidningar", det vill säga luktade lite här och där; alla dofter var nya och spännande. Därefter körde husse hem oss.
Numera vet jag att det inte är så farligt att gå till veterinären; jag har till och med sovit där. Husse har låtit henne sätta dit gröna siffror i mitt öra. Det är det bästa han någonsin har gjort, säger han, men han ljuger, för jag vet att det var hon "veterinären ",som gjorde det.
Men rädd för henne är jag inte längre. Jag är ju Puff och har en vit svanstipp, den enda vita svanstippen i den här gruppen, så det så.


Puff
Kapitel 5.
Hur vi skaffade oss en matte.


 
När vi som vanligt en dag var ute och promenerade, träffade vi på ett par andra katter, som jagade under ett par buskar. De såg lite tilltufsade ut i pälsen, magra och seniga. Husse lät oss leka med dem, fast med kopplen på. När jag talade om att vi hette Puff och Piff, tittade de konstigt på oss och sa, att de inte hade några människonamn, men att de kallade varandra för slängtassen och vikta örat. Han som sa det var vikta örat.
Vikta örat berättade en hel del för oss, bland annat att de nog hade haft en mamma och en matte en gång i tiden, men att det var så länge sedan att det var svårt att minnas. Han talade också om att det var mycket svårt att hitta mat, och att de oftast svalt. Människorna var inte snälla, sa han, dem gick det inte att lita på. Ibland till och med sparkades de, och de kastade saker efter dem. Det var så slängtassen hade fått sitt namn. Hon hade fått en sten på foten, som en liten människa hade kastat efter henne. Men det var länge sen nu och såren var läkta.
Jag förstod att vi var nog väldigt lyckligt lottade, jag och Piff. Vi lekte tafatt alla fyra ett tag. Sen blev vi väldigt trötta, så husse lät oss som vanligt, när vi var trötta, sitta på var sin axel på vägen hem. Den här dagen hade husse bestämt sig för att gå bakvägen hem. När vi var nästan hemma stannade husse, för vi blev anropade från ett fönster i huset mitt emot.
Det var en kvinna som ropade på husse, och som folk vanligtvis gjorde, började prata med honom om oss. Den här gången var det tur för Piff och mig att det var fint väder. Solen sken och det var inte alltför kallt. Efter ett tag kom kvinnan ut och började klappa oss, Men hon pratade fortfarande med husse. Flera människor passerade oss, men husse stod kvar, och kvinnan klappade oss fortfarande. Så småningom började hon leka med oss.
Vi började tycka om henne. Hon var mjuk till sättet, och hade en mjuk trevlig röst när hon pratade. Till slut gick husse och kvinnan åt var sitt håll och vi fick komma hem till oss och få lite mat. Vi var ordentligt hungriga nu.
Några dagar senare träffade vi henne igen, för husse hade börjat gå bakvägen nu när han var ute
och gick med oss. Vi började tycka om henne; hon lekte snällt med oss. Den här gången gick vi inte åt var sitt håll när vi skulle gå hem, utan hon följde med oss alla hem till oss. Husse kokade kaffe och vi lekte med en boll på golvet.
Piff hade blivit riktigt duktig på att passa bollen till mig. Jag hade svårt att få den att gå till henne, så hon fick jämt springa efter. Oss emellan så kan jag ju avslöja min lilla hemlighet. Det är inte alltid som jag försöker allt jag kan; ibland kan det vara mera praktiskt att inte göra sitt bästa. Nu fick Piff springa mycket mer än jag, och det betydde att jag kunde ta det lite lugnare. Det tyckte jag passade min läggning bra.
Husse tyckte att jag började bli slö. Så här hade jag resonerat tidigare, och senare också för den delen, men den här gången fick det ett oväntat resultat. Damen, som för övrigt kallade sig för Raina, föreslog att hon skulle få ta ut oss när husse var borta och det gick husse med på.
Från den här dagen blev ingenting sig likt längre. Raina kom och hämtade oss på dagarna och gick ut med oss. Husse kom hem som vanligt men hade inte längre lika mycket tid över för oss, men han hade i alla fall alltid en liten stund med oss varje dag. Vi tyckte att det var roligt att busa med Raina så vi visade oss från vår bästa sida. Det vill säga vi var så snälla vi nånsin kunde. Raina började ge oss mat på dagarna när vi hade varit ute och gått. Det var gott med mat mitt på dan. Vi slapp vänta på att husse skulle komma hem. Nu började hon dessutom att stanna längre och längre hos oss på dagarna; till slut blev hon kvar hela dygnet. Vi hade fått en matte.
Husse började att kalla henne för matte när han pratade med oss. Nu gick vi ut alla fyra på söndagarna.
Det är något visst med en matte. Nog för att en husse är bra, men både husse och matte, det är bättre det.
Nu hade det kommit gardiner i huset. Repstegar för katter, trodde vi. Tji vad vi bedrog oss; när vi började klättra i dom och lagom kommit ända upp till taket, då sprutade matte vatten på oss. Ursch vad vi blev blöta och gissa om vi kom ner fort.
Det kom mattor på golven och överkast på sängen. Matte lade duk på köksbordet och vi fick regelbundna mattider. Sovrummet hade tidigare gått i brunt; nu blev rummet mycket ljusare och luftigare och gick i orange toner.
Vi fick blommor på bordet och husse började dricka kaffe med kaffebröd till. Det sista vet jag bestämt, för vi brukade få dela på några små kakbitar och smulorna när husse och matte hade druckit klart. Piff och jag kivades alltid lite grann om dem.
Vi hade en underbar tid.

Puff
Kapitel 6.
Svalboet.

 

Inget varar för evigt. En dag kom husse hem och berättade, att vi måste flytta långt bort. Nu förestod en tid när vi jämnt tycktes vara i vägen. Husse släpade hem kartonger i massor och papper. Allt packades ner. Piff och jag hade fullt schå att försöka hålla reda på vad som packades i vilken kartong. Alltid skulle vi och husse ner i samma kartong. Husse sa, att om vi inte aktade oss, så kunde vi råka bli nerpackade och få åka med flyttbilen i stället för med honom och matte. Vi blev inte nerpackade. Vi fick åka med husse och matte. Vi fick åka tillsammans med en massa akvarier med fisk i också, som husse och matte skulle ha med sig. Det var en upplevelse det. Transporten tog hela dagen. Vi startade tidigt på morgonen i en lånad mycket stor bil. Varje gång husse bromsade, skvalpade det i akvarierna, och fiskarna hjälpte till med att plaska med fenorna. Det stänkte ordentligt. Husse stannade ofta, så att Piff och jag fick frisk luft, och kunde kissa. Fast mest använde vi lådan som husse hade tagit med. Det hände inga olyckor. Mitt på dagen blev vi erbjudna mat, men vi kunde inte äta; vi var alldeles för oroliga, vi visste ju inte vart vi skulle komma.
Vi låg som man ska i en transportbur, en låda med galler på ena sidan som bara husse och matte kunde öppna. Husse säger, att om han kör i diket med bilen, skall vi inte kunna rymma. Det var trångt i buren för både Piff och mig, men vi var ju vana att dela på det mesta. Förresten var det ganska tryggt att ha någon att beklaga sig för då och då. Ibland jamade vi så att matte stack ner en hand och stoppade in ett par fingrar till oss genom gallret. Hon ville ge oss en känsla av att hon förstod oss, vi trodde det i alla fall.
Sent på kvällen stannade vi. Husse och matte sade, att nu var vi framme. Vi kröp försiktigt ur både bur och bil. Matte satte på oss kopplen, och vi fick börja nosa lite på omgivningarna.
Det var dagg i gräset, små fina droppar som fastnade på våra nosar. Det luktade friskt gräs. Allt luktade så friskt. Matte drog till lite lätt i kopplen. "Nu skall vi titta på vårt nya hem , sa hon. Vi gick över en stor gräsmatta förbi en torrlagd, stenmurad damm.
Vi kom fram till en stentrappa som ledde långt upp mot ett hus. Matte hjälpte oss att komma upp för trappan genom att ge oss en del vänliga klappar i våra ändor. Huset var byggt i trä, med liggande stockpanel och målat i dalafärger, rött och den där typiska blå färgen. Trappan tog slut vid en pytteliten gräsmatta och en stenlagd uteplats. Därefter en ny liten trappa till en liten farstubro med en stor ekdörr. Väl framme öppnade matte dörren och vi föstes in i en vinklad hall. Vi började sakta undersöka våran nya omgivning. Överallt stod det flyttlådor och kassar så det var inte så lätt. Piff "Mjau-Mjau-Mjau"; vart tog du vägen. Piff var som försvunnen.
Jag hittade ett kök; det skulle nog bli det när allt var uppackat i alla fall. Där fanns ingen Piff, men väl något som skulle likna en spis och en väldig massa lådor och hyllor. Jag sprang vidare, och kom in i ett stort rum, med många fönster. Där fanns bara lådor men ingen Piff.
Jag sprang vidare in i nästa rum. Det var avlångt med en öppen spis och minst åtta fönster i en rad. Ingen Piff här heller. Vart kunde hon ha tagit vägen; kvickt in i nästa rum. Vad nu då; jag var tillbaka i hallen; då upptäckte jag att det fanns en dörr till som stod öppen. Kvickt in, för husse kom kånkande på en massa lådor. Det här var ett litet rum med bara två fönster, och absolut fullproppat med lådor. Jag satte mig ner på baken och tog mig en funderare. Piff måste ha gömt sig någon stans; hon var ju alltid lite rädd av sig, och hade säkert krupit ner någon stans och låg och tryckte. Hon skulle säkert snart komma fram.
Nosen min, möttes av en del nya dofter. Jag bestämde mig för att försiktigt börja utforska huset. Redan hade jag sett hall kök och tre olika rum. Väl ute i hallen fick jag syn på en ny dörr och en trappa. Jag bestämde mig för trappan, och började ta mig upp för den, men blev sittande halvvägs för där fanns ett litet fönster i lagom höjd, så att när man satt på trappan kunde man se ut på den lilla gräsmattan och uteplatsen. Här blev jag sittande ganska länge och tittade på husse och matte när de passerade fram och tillbaka, både inne och utanför huset.
Långsamt fortsatte jag uppför trappan och såg ett par stängda dörrar på var sin sida. Dörren rakt fram var öppen.
Det var ett stort rum med snedtak. Längre in i nästa rum såg jag husses säng.
Jag gick dit och lade mig. Från sängen kunde jag se ut åt två håll. Åt det ena hållet såg man bara
skog, åt det andra såg man himlen och en lövkrona.
Så småningom kom matte och husse upp. Husse frågade mig om jag visste var Piff var någon stans, men det visste jag ju inte, så jag var tyst. Husse började leta; det tog en lång stund innan han kom tillbaka. När han kom så hade han med sig en låda och sa till matte: "Kan du tänka dig; jag har hittat en låda i källaren som det låter om när man skakar den." Matte och husse böjde sig över lådan och husse öppnade den. Upp ur lådan stack Piffs huvud. Mjau----Mjau sa hon och med det menade hon: ursäkta att jag har sovit en stund. Piff kröp ur lådan och kom upp till mig i fotändan av sängen. Vi glömde alldeles av att vi var hungriga utan somnade direkt.

Puff
Kapitel 7.
Snurran och Foxy.


 
Dagarna gick och vi blev mer och mer hemtama i miljön. Det var ett för oss stort hus vi hade hamnat i. Vi hade massor av plats att vara på, men vi fick inte gå in i matsalen, eller vardagsrummet med öppna spisen, i varje fall inte ensamma.
Den här dan satt matte vid köksbordet och läste tidningen. Helt utan förvarning tog hon plötsligt telefonen, ropade på husse, och började slå ett telefonnummer. Hon sa åt husse att hämta transportburen, och göra sig i ordning. Jag blev lite rädd, där jag låg på köksbordet vid fönstret och hörde allt. Jag trodde, att nu skall vi åka till veterinären.
Matte talade länge i telefon och husse kom med boxen. När matte hade talat färdigt i telefon, pratade hon med husse ett tag och så gick dom. Jag har alltid undrat vad det är för en liten individ som sitter inne i telefonen, och som både matte och husse pratar med då och då. Varför kommer han inte ut, och varför luktar han inte. Konstigt!
Så småningom kom husse och matte hem. De ställde ner transportboxen på köksgolvet och sa åt Piff och mig att hälsa på våra nya kamrater. Både Piff och jag var nyfikna på vad som skulle finnas i boxen, så vi gick fram för att se.
Oj, Oj, Oj, Fräs ,"chchchchch"! Ve och fasa ,det fanns ju ett par katter där! Bäst att burra upp svansen och nackhåret. Fräs, "chchchchch"! De luktar så konstigt främmande. Jag fräser lite till, tror jag; "chchchchch". Piff hjälper till och kryper baklänges, "chchchchch" !
Husse sa åt oss Piff och mig att gå ut i hallen och vänta för att nykomlingarna skulle få vänja sig vid sin nya omgivning. Så Piff och jag hade bara att lyda, Den här gången förstod jag inte husse; inte ett dugg. Jag var nyfiken, och så var det ju vårt kök också. Vi hade ju våra matskålar där inne. Nu kränkte husse min stolthet; Jag med min vita svanstipp.
Vi förstod nu, Piff och jag, att vi skulle få nya katter i huset. Det gillade vi inte; inte nu i alla fall. Sent på kvällen fick vi komma in i köket till de nya katterna, husse satt vid bordet och vaktade på oss. En av katterna var en brun tabby-tecknad honkatta på sex veckor alldeles för ung att ha lämnat mamma. Husse sa: "hon ska heta
Snurran". Snurran tittade på mig, och jag tittade tillbaka. Snurran kröp ihop och backade, oj vad liten hon var. Hon jamade ynkligt, nästan bara pep, satte sig på baken och började slicka sig. Katter gör så när de är rädda. Jag gör det när jag är rädd, Piff också.
Jag tittade mig omkring, och upptäckte att Piff hade gjort precis som jag, men mitt emot henne satt en orange kattfröken med tabbymönster i pälsen. Hon verkade vara något äldre än Snurran, kanske två veckor eller så. Jag "chchchchch" -ade åt henne, vände mig om och gick upp till sovrummet.
Det var ju bara småungar och dom har ju sina rättigheter det vet ju alla katter. Det ligger medärvt; småungar kan man inte göra något åt. På sin höjd fräsa lite åt. Kanske kan man också vifta med en tass, när man har en vit svanstipp, den enda vita svanstippen i hela gruppen.
Piff kom upp och berättade att husse och matte hade givit den orange katten namnet Foxy, och att hon inte heller kunde annat än gå åt sidan. Hon hade försökt att prata med Foxy, men fått en så konstig dialekt till svar. Hon hade inte förstått ett dugg. Hon berättade också att husse kallade Foxy röd , trots att hon var orange.
De är konstiga de där människorna. Den vecka som följde var jobbig för Piff och mig; vi försökte på alla sätt förmå Foxy och Snurran att förstå att det här var vårt område. Men kattens inbyggda lagar hindrade oss ifrån att ta till klorna. Snurran och Foxy å sin sida visade med all önskvärd tydlighet, att de underordnade sig oss, genom att krypa ihop och rulla över på rygg, när vi kom i närheten.
En katt som ligger på rygg och visar hals och mage, talar med all önskvärd tydlighet om att den ger sig. Snurran och Foxy började dessutom att lägga sig platta mot golvet och sakta krypa närmare oss, samtidigt som de pep ynkligt. Ett beteende som åtminstone Piff hade väldigt svårt att motstå, men hon är ju flicka. Snurran och Foxy spelade på hennes moderskänslor. Till slut accepterade vi dem som delar av vår grupp. Jag tror att detta är medärvda betingelser hos oss katter, som saknas hos våra tvåbenta vänner. För hos vår matte och husse finns inga tvåbenta yngre individer.
Snurran och jag kom att ligga och prata med varandra en av de här första dagarna. Jag tror att vi låg på ett av husses och mattes akvarium; det är varmt och skönt uppe på ett akvarium. Snurran berättade då hur det hade varit innan hon kom till oss. Hon berättade att hennes mamma hade varit en snäll mamma, men att deras husse en dag hade packat ner henne och två till av barnen i en hönslåda, och att de hade hört ett sådant där brum som kommer från husses bil. Det hade tystnat, sedan hade det blivit kallt, mycket kallt. De hade suttit länge i den där lådan och väntat. Plötsligt hade det kommit en människa med skärmmössa och tittat i lådan, en som sa att hon var polis. Polisen hade tagit med henne och hennes två syskon till polisstationen. De hade blivit inlåsta i ett nästan tomt rum som kallades för cell och fått en filt av en snäll polis. Där hade personer efter ett par dagar kommit och hämtat hennes syskon en och en. Snurran hade blivit ensam kvar, när plötsligt husse och matte hade kommit och hämtat henne. De hade tagit henne i transportboxen och åkt till en villa i närheten. Husse och matte hade gått ur bilen, men strax återkommit med Foxy, som matte hade suttit och hållit i knät hela vägen hem till svalboet.
Jag minns att det var svårt att fråga Snurran om något den där dan vi låg på akvariet. ock sämre blev det Snurran hörde nästan ingen ting. Samtidigt kunde vi knappt förstå vad Foxy sa på grund av hennes pipande uttal.
Husse och matte hade talat om dialekter för mycket länge sedan; det här med Foxy var kanske något i den vägen. Det började klia i våra öron också. Husse tog oss alla till veterinären. Efter flytten hade vi fått en ny veterinär. Den här veterinären hade väldigt stora utrymmen att arbeta med oss i, och platsen kallades sjukhus. Hon sprutade något i våra öron. Vi fick alla var sin spruta, och husse ett papper som kallades recept. På vägen hem sprang matte in i en affär, som kallades apotek.
En lång tid efter det besöket, höll matte och husse på och sprutade något i våra öron. Snurran började höra bättre och bättre, och en dag fick husse tårar av vatten i ögonen. Jag har aldrig haft sådana tårar i mina ögon, så jag är lite osäker på vad det innebär.
Husse satt och tittade på "TV", den där fyrkantiga lådan, med små gubbar i, om ni kommer i håg. Snurran kom gående förbi när hon helt plötsligt blev medveten om ljudet som kom från TV-n. Hon satte sig pladask på ändan tittade på TV-n, och började intresserat betrakta de där små gubbarna som sprang omkring. Husse tittade på henne och mumlade något som lät som "Jäkla människor som behandlat dem så ", och så rann de där tårarna nerför hans kinder. När jag knuffar husses kind med mitt huvud, kan jag tydligt se att husse inte helt saknar hår i ansiktet, På morgnarna ser jag honom använda en apparat som nästan låter som Piff, när hon är på extra gott humör, till att ta bort håret ur ansiktet. Jag och Piff undrar om det är för att tårarna skall ha någon stans att rinna, men så kan det nog inte vara, för husse spiller så sällan vatten i ansiktet.

puff
Kapitel 8.
Foxy sällskapsdam, Snurran filosof.


 
Foxy, sällskapsdamen, är en kelig dam. Det har jag vid åtskilliga tillfällen fått erfara. Oftast kommer hon farande, stoppar huvudet i pälsen på mig, och trycker på, samtidigt som hon lyfter och skakar på huvudet. Det känns väldigt konstigt men inte otrevligt.
När vi katter ska känna samhörighet med varandra, då slickar vi varandra. Mest slickar vi varandra på huvudena. Det är väldigt skönt, och betyder att vi hör ihop du och jag. Alla damer i gruppen slickar mig nån gång då och då, inte bara för att visa samhörighet utan även för att visa att jag är ledaren. Det är ju jag som har vit svanstipp Den enda i den här gruppen.
Foxy och Snurran leker inte så ofta med varandra, som jag skulle vilja. Kanske har det med att göra, att Snurran hör så dåligt, även om hon är mycket bättre nu sen vi alla fick medicin i öronen. Snurran sitter ofta i trappan och tittar ut genom fönstret, hon bara tittar och säger ingenting. Jag tror att Snurran är lite blyg, för hon sätter sig en bit ifrån oss andra, när matte serverar maten. Hon sitter där stilla och tyst, säger absolut ingenting.
Foxy, hon pratar lika högt som jag, och kanske mer än jag. Hon skall vara först med näsan i vart enda fat som matte sätter ner till oss. Piff får ibland fräsa till åt henne, "chchchchch" så att hon får matro.
Foxy säger att hon är så hemskt nyfiken, att hon inte kan låta bli. Ställer inte matte ett matfat direkt under näsan på Snurran, så blir hon sittande och tittar på när vi äter. Först när alla har ätit färdigt, då kommer hon fram och sätter sig vid någon skål och äter. Snurran äter sakta och försiktigt. När hon har ätit färdigt, då går Snurran runt och skall gräva över alla matskålar. Matte kallar henne för "hennes egen lilla städmadam". Men inte nog med det, hon går runt hela villan, och om hon upptäcker någon liten olycka, så skall hon direkt gräva över och tala om för matte. Lilla Snurran har sitt eget lilla ljud när hon talar med matte det låter som "fnurf," ja just "fnurf, fnurf". Husse säger att det låter som något mitt emellan "Mjau" och en nysning. Men jag, jag tycker att det låter sött. Foxy blir ofta slickad av Snurran, ofta riktigt ordentligt. Foxy däremot är lite mera slarvig med putsningen. Huvudkuddar är något Foxy gillar. Hon skall alltid försöka hitta någon stans att lägga sig, så att huvudet ligger högt. Foxy gillar att klänga på husse. Som galen blir hon, om hon får chansen att stoppa upp nosen i husses slipover under armarna. Han har någon doft som retar henne, säger hon. Inte är jag, sådan att jag måste "snuffa" husse under armen. Konstigt. Nog är de olika, Snurran och Foxy. Snurran har numera blivit döpt till Snurran, Filosofen Purr Purr på grund av att hon spinner så sofistikerat lugnt och behärskat. Foxy det rävtrollet däremot, hon får heta Foxy.


puff
Kapitel 9.
Mimmi.'


 
När Mimmi kom till oss, var det efter en lång och vådlig resa. Det har hon berättat för Snurran. Snurran blev hennes fostermor, det vill säga den av katterna som tog sig an henne och lät henne vara hos sig. Mimmi berättade mycket för sin fostermor, om hur hon hade haft det som liten. Snurran berättade det senare för mig. Snurran och jag, Puff, katten med den vita svanstippen, den enda vita svanstippen i hela gruppen.
Mimmi är brun-svart-orange och vit; det kallas Trikolor. Dumma människor, kan de inte räkna, det är ju fyra färger, och Tri står för tre. Matte säger, att hon har solstrålar i pälsen.
Dumt tycker jag. Solstrålarna ser man ju från solen, och i dom är det varmt. Det strålar inget varmt ifrån Mimmi, även om hon i mitt tycke är en trevlig katta. Konstiga människor.
Hon var född på en gård med hästar och hundar. Hennes mamma var ladugårdskatt med rätt att få gå in i boningshuset. Själv hade hon aldrig fått gå in i boningshuset. Hennes mammas matte hade sagt till att hon inte fick komma in. Hennes mamma hade haft sin plats på en trasig groggveranda där det förvarades en massa skräp. Till och med en del trasiga glasföremål fanns där.
De hade varit flera i kullen, men det var bara hon kvar, när husse och matte hade kommit och hämtat henne. Detta trots att hon bara var cirka sju veckor då hon blev hämtad.
En häst, berättade hon, var ett stort djur, mycket större än människan. Hästen gick på fyra ben, inte två som människan. Hästar var snälla och pålitliga djur. De hade stort huvud, och en stor hals som det växte hår på. Håret kallades man. På fötterna satt det inte klor som hos oss, och inte heller tår som hos människan, utan en stor tjock nagel som kallades hov. Hästarna satt aldrig, de stod alltid, även när de sov. Hästarna hade ett eget hus; det kallades stall.
Vi trodde aldrig riktigt på hennes berättelser, förrän långt senare när vi själva fick se hästar. Hundar hade vi både sett och hört, så det hon berättade om dem, det trodde vi på. De hade varit många, och deras hus hade kallats kennel.
Mimmi har alltid haft ett lite ovårdat språk, i förhållande till oss andra. Det beror nog på att hon är lanttös, och dessutom skånska.
På vägen hem till oss hade hon blivit hungrig, och krupit opp i mattes knä, ställt sig på bakbenen, klättrat lite till och sen slickat matte på sidan av munnen. Instinkten säger kattungen att göra så när den är hungrig. Matte hade förstått, och fått husse att stanna vid en restaurang. Husse gick in och kom ut med ett fat grädde som Mimmi fick lapa i sig. Mums!
En gång fick Mimmi svansen i kläm. Det var när hon red på husses rygg, några veckor efter att hon kommit till oss. Hon hade suttit där, när husse hade varit inne i matsalen och hämtat något. När husse skulle stänga dörren efter sig, fick hon svansen emellan. Mimmi skrek och satte klorna i husse, som inte fattade någonting. Han försökte stänga dörren och Mimmi skrek. Till slut fattade husse hur det stod till, och rättade till situationen.
Mimmi fortsatte att skrika och hoppade ner från husses rygg. Jag tror att det är enda gången Mimmi har satt klorna i husse. Husse försökte trösta Mimmi, men hon var helt tillintetgjord, och helt omöjlig att trösta. Till slut lugnade det hela ner sig, men Mimmi sitter aldrig mer på husses rygg utan att vara mycket försiktig, och det är mycket sällan.


puff
Kapitel 10.
Kaisa.

En dag när husse kom hem ganska tidigt, åkte husse och matte iväg med transportboxen. Sent kom de hem igen, och med sig hade de "Kaisa". Hon hade hetat något annat tidigare, men matte och husse hade redan döpt henne till Kaisa.
Kaisa har ingen i gruppen som hon liknar, hon är en liten katt. Kaisa har en siamesfärgad päls, med vita tassar och vitt kring munnen. Jag tycker att hon ser ut som om hon hade ställt sig i gräddfatet, och glömt att slicka sig om munnen efteråt. Hon är en korsning med Birma, säger matte. Jag säger att hon är en korsning med apa. Kaisa kan ta en hasselnöt mellan framtassarna, och hålla tassarna med trampdynorna mot varandra, precis som en liten apa. När hon är vild och får sina tjurrusningar, kan hon bete sig som ett mellanting mellan apa och ekorre. När hon är lugn, är hon väldigt söt.
På jularna brukar vi få någon hasselnöt att leka med, det är skojigt. Kaisa är bäst på att spela fotboll med hasselnöt.
När Kaisa kom till oss, fick hon först vara för sig själv ett tag, precis som Snurran och Foxy. Sedan fick hon presenteras för oss, en och en. Hatthyllan i hallen blev hennes första egna plats. Där kände hon sig trygg. Hon har små men ack så sylvassa klor, det fick min näsa känna av, när jag skulle nosa på henne, för att lära mig känna igen henne. Hon var en liten
rivig flicka med klös i, tyckte Foxy. Snurran och Piff höll med, så vi lämnade henne i fred. Kaisa skulle snart visa sig bli fridstöraren nummer ett. Husse kom en dag hem med en liten, liten studsboll. Det skulle han inte ha gjort. Kaisa tog bollen i munnen, bar upp den till övervåningen och började spela fotboll med sig själv. Ett tu tre, for bollen ner för trappan. Den studsade på nästan vart enda trappsteg. Vi tyckte att det lät roligt. Men Kaisa blev överförtjust.
Oj, Oj, Oj vad roligt det var. Kaisa kom kvickt ner efter bollen, tog den i sin lilla mun, och sprang kvickt upp med den, och sen började allt från början igen. Först spela fotboll, sen tappa bollen ner för trappan, kvickt springa efter, hämta bollen, springa upp med den, och sen spela fotboll igen.
Matte tog ibland hand om studsbollen, speciellt om Kaisa hade börjat tappa bollen i trappan klockan två på natten. Människans sovtid ni vet, och tur var nog det. Mina franska nerver hade nog inte klarat sig annars, trots att jag har en vit svanstipp, den enda i hela gruppen.
Kaisa var snabb, den snabbaste av oss alla, det klarade henne i de flesta situationer. Kaisa var också handskygg, när hon kom till oss. Det mesta har försvunnit, men nog kommer hon att ha svårt för händer, så länge hon lever. Söt är hon i alla fall.


puff
Kapitel 11.
Zazza.
 

Gammelkatta. Det är inte alla förunnat att få en extra mamma på äldre dar. Det fick vi. Alla i min grupp. Vi fick det den dan ett par gamla damer kom upp till Husses firma, med Zazza i en väska. Zazza har samma färger som jag, Puff, men hon har inget vitt öra, och ingen vit svanstipp. Zazza är liten, men "Oj, Oj, Oj" vilken pondus, det vill säga, när Zazza säger "chchchchch" då flyttar sig alla. Det har att göra med att hos oss katter är det självklart att man respekterar en äldre katt. En gammelkatta i gruppen måste alltid behandlas med respekt och hennes frid stör ingen. Detta har ställt till med vissa problem för mig, det är ju jag som är gruppledaren, jag som har en vit svanstipp.
När husse kom hem med Zazza gick hon direkt till en hörna och lade sig. Det var ingen av oss andra som ifrågasatte det. Mattes knä är också ett ställe som Zazza annars gillar att ligga i. Zazza har börjat att bli gråhårig, Hon är så tunnhårig att underpälsen tittar fram. Matte säger att vi nog snart måste ta tandsten på henne, om hon skall få överleva. Ingen vet hur gammal Zazza är, inte heller hon själv. Zazza har fått ett par tilläggsnamn, Trillelill Qui. Trillelill därför att när hon skall lägga sig ner, bryr hon sig inte om att fälla in benen snyggt och prydligt, utan bara tippar i kull med raka ben. Qui, som står för vem, för att ingen egentligen vet vem hon är.
Hon är också snäll, och jag har accepterat henne som en i gruppen, och hon får gärna tillbringa sin ålderdom hos oss. Hon ligger mest hela dagarna, ibland berättar hon historier för oss andra, men för det mesta sover hon.
Om Zazza skall sova riktigt gott, lägger hon sig med hjässan ner och hakan upp, samtidigt som hon försöker kura ihop sig till en rund boll. Ibland kurar hon ihop sig i min famn, så att vi ligger som två bananer. Jag har inget emot samhörighet, men den platsen tillhör Piff, trots att hon är min syster, så när Zazza har lagt sig, brukar jag dra mig undan.
Zazza pratar mycket, speciellt med matte. Hon säger förstås oftast "neeehee" till allt som matte säger till henne, men hon kan jama också. Och sätter hon upp sin specialité, en frågande och bedjande blick. Då kan hon få matte att ge henne nästan vad som helst.
Oftast vill hon ha kött, hon föredrar det framför fisk, vilket har lett till att hon i dag har en lätt "rondör" kring magen.
Ibland kallar matte henne för sin lilla "Otursmoster" för hon har en förmåga att alltid råka komma i vägen för mattes fötter. Hon är god, vår lilla extra mamma.

puff
Kapitel 12.
Sommarmorgon.


 
Den här dagen som jag, Puff, nu skall berätta om, var en vacker högsommardag.
Husse hade semester, för han var hemma hela dagarna. Vi, Jag och Piff, vaknade ganska tidigt den här dagen. Vi låg som vanligt tillsammans, i bokhyllan mitt emot husse och mattes säng. De första solstrålarna tittade in genom balkongdörrarna, och letade sig fram till Matte. Piff sträcker på sig, skjuter rygg, och liksom skakar på sig. "Upp och hoppa nu Puff" säger Piff, med ett par rediga slickar över min panna. Jag sträcker lite på mig men ligger kvar.
Sakta gör sig Piff beredd att ta språnget ner. "Dunk." Ett långt smidigt hopp ner på golvet.
Snurran som krupit ihop i en korg vid elementet under fönstret, vaknar till och sträcker på sig. Ryggen står i en hög båge när hon gör det. Jag hör Piff krafsa efter sig i lådan på toaletten. "Snurran Philosofen Purr Purr," mattes lilla städhjälp, luktar på en matkopp, och börjar genast gräva över den. Foxy lyfter lite slött på ögonbrynen och tittar på ifrån fotändan av mattes säng, där hon somnade i går kväll. Hon gäspar stort, men ligger kvar.
Mimmi, som har legat på hyllan under mig, kommer uthoppande. Man hör nästan inget ifrån hennes nedslag i golvet. Hon väger så lite, och hon är så mjuk i lederna. Det blir kollision mellan henne och Kaisa, som har kommit upp från sin sovplats nere i köket, och Snurran som nu också bestämt sig för att gå på lådan. De tre sätter sig och tittar på varandra. Snurran drar sig sakta tillbaka, och väljer att vänta. Kaisa och Mimmi bestämmer sig samtidigt för att göra ett nytt försök. Det blir lite "chchchchch" från båda och en tass som "jabbar" i luften från Mimmi, som avgår med segern. Hon försvinner in på toaletten.
Matte lyfter lite på huvudet och gäspar. Hon sätter sig på sängkanten, sträcker ut en hand och klappar Foxy. Matte måste leta rätt på sina glasögon. Mimmi kommer ut från toaletten och smeker sig kring mattes fötter. Husse och Zazza sover fortfarande. Foxy följer som vanligt matte ut på toaletten, hon vill gärna ha sällskap när hon går på toaletten. Bredvid toalettdörren står ett akvarium. Ovanpå akvariet ligger en träskiva; där serverar matte morgonmaten. Jag reser mig, sträcker på mig och gäspar. Jag sätter mig och tittar på matte, "Mums !" Matte serverar makrill med sardin. Zazza, gammelgumman, har vaknat och tittar in i rummet. Matte ställer en matskål framför mig, och ger mig en klapp. Jag fick min mat serverad där jag var. Jag slapp hoppa ner. Tack matte! Jag låter mig maten väl smaka. Husse säger att man inte skall kasta i sig maten. Jag tror att han har rätt.
Efter maten hoppar jag ner via en stol, för att spara på krafterna. Det är mitt jobb att väcka husse. Men det är nog lite tidigt ännu, Jag går på reservlådan i rummet bredvid. Vi har många lådor, för vi är många katter. Matte har gått ner till köket, de andra har följt efter henne. Jag sätter mig i fönstret och tittar ut. Det ser ut att bli en vacker dag. Solen har redan kommit en liten bit över horisonten, och jag ser den genom trädkronan, i björken som står mitt på stora gräsmattan framför huset.
Ett par skator promenerar på gräsmattan. De letar mask. När jag ser fåglar rycker det i mina morrhår, och det undslipper mig ett litet "Urf, Urf, Urf". Svansen med den vita svanstippen slår fram och tillbaka, i jämna rytmiska rörelser. Min jaktinstinkt gör sig gällande, jag kan inte göra något åt det. Så fort jag ser en fågel, får jag den här reaktionen. Det är därför som jag har fått en pingla i halsbandet av matte.
Matte kommer upp från köket med kaffe. Nu gäller det att väcka husse; det är mitt jobb. Jag hoppar upp i sängen och ställer mig på husse. Det brukar hjälpa. Mycket riktigt, husse rör på sig, Nu gäller det att hålla balansen, när husse vrider sig, och sträcker på sig. Matte sätter sig på sängkanten. Husse sätter sig upp i sängen, klappar mig på huvudet, och kliar mig bakom örat. Husse gillar mig. Alla utom Mimmi har nu klättrat upp i sängarna, och blir klappade och kliade. Vi älskar de här morgnarna. Det är samhörighet på kattiska. Jag tror att människorna har glömt en del av det fina i att röra vid varandra, att röra vid varandra med respekt och innerlighet.
Vi får dela på en del smulor av de kakor matte haft med sig. Vi är lyckliga. Matte och husse småpratar. Efter en stund klär matte och husse på sig och går ner i köket. Matte tar fram ett koppel, det blå kopplet och ropar på mig. Hon behöver egentligen inte ropa, för vi känner alla vid det här laget till, vad som händer när husse eller matte tar tag i ett koppel. Vi får så småningom alla sju på oss våra koppel. Husse kommer och öppnar dörren. Vi försöker alla att komma ut först. Den här gången var det Piff som lyckades. Ute har vi alla våra platser, vi har mer eller mindre valt dem själva. Piff och jag skall längst bort. Vi sitter vid muren som går på andra sidan om den pyttelilla gräsmattan. Piff har ett vattenavrinningshål bredvid muren som hon bevakar. Piff har vid ett flertal tillfällen tagit stora möss där.
Jag har min plats lite längre upp vid muren där jag kan nå en stor stubbe, den är min utsiktspunkt. Mimmi och Foxy och Snurran har sina krokar vid kortväggen, Kaisa och Zazza vid stupröret närmast dörren. Vi kan alla nå varandra ungefär i mitten på gräsmattan. Alla har vi dessutom platser där vi kan komma undan solen, husse har förstått att även vi kan få solsting.
Vi katter har väldigt ömtåliga halsar, och för att vi inte ska skada halsarna när det rycker till i halsbandet, har husse gett var och en av oss två koppel, vilka är hopkopplade till ett koppel med en bit resår emellan. Nu kan vi springa och hoppa utan att våra halsar blir skadade. Vi har dessutom resårhalsband så att om vi skulle trassla in oss eller bli hängande i kopplen från något träd eller så, så kan vi krypa ur halsbanden.
Matte har ett speciellt ställe som hon ställer ut mat och vatten på, där vi alla kan nå till maten och framför allt vattnet. Husse och matte sitter på uteplatsen precis bredvid, så att de kan hjälpa oss om vi skulle behöva hjälp. Husse har dragit ut en sladd så att de små gubbarna i den där saken som heter telefon också kan vara med ute. Snurran når precis runt hörnet på sin sida. Där har hon ett attenavrinningshål att bevaka. Zazza gör precis samma sak, fast åt andra hållet. Vi trivs ute. Vi trivs allihopa ute när det är vackert väder.
Piff fick tag på en mus efter bara en halv timma den här dagen. Hon är fenomenal på att fånga möss. Piff kastar upp den i luften, daskar till den med tassen. Hon låter den springa på marken, och fångar den gång på gång. Alla vi andra tittar intresserat på. Vänlig som hon är, låter hon oss andra prova på och det gör vi också allihopa, en efter en.
Till slut dör musen. Då lägger vi den på marken framför matte, vi vill ju visa matte att vi kan hjälpa till med maten vi också. Det är inte alltid att matte blir så glad. Vi förstår inte riktigt varför, men snälla som vi är, så försöker vi igen, och igen. På sista tiden har Mimmi fått för sig att det är till henne vi jagar. Den här dan gick det bra och matte fick sin mus, efter att vi alla lekt med den en stund. Det är skönt där ute i gräset, vi tycker om att vara ute i halsband och koppel. Husse kommer gärna ut och ligger i gräset hos oss. Att springa efter en gren som husse drar i gräset är bra träning för jakt, och väldigt roligt. Dessutom har vi roligt med att hoppa efter flygfän som fjärilar, humlor och skalbaggar.
Vi jagade allt som rörde sig. När vi blev trötta, lade vi oss bara ner och slappade. Det finns inga som är så bra på det som katter, säger husse. Vi samlar ju bara krafter för nästa jakt. Människor är bra konstiga.
Matte kom mitt på dagen ut med mat till matte och husse och oss.

 


puff
Kapitel 13.
Sommareftermiddag.

 

Det är något speciellt att äta ute med matte och husse. Inte bara att det blåser i pälsen, och luktar friskt gräs, osv. utan stämningen är speciell. Alla blir så lyriska, trötta och snälla. En katt med mat i magen är en snäll katt. Efter det att vi har ätit, brukar vi ligga och prata. Så också i dag. Ja inte Foxy förstås, för hon låg ju redan när hon åt. Hon gör så ibland så rödskinn hon är.
Så fort vi har ätit, lägger sig Piff och bevakar sitt "mushål" igen. Det är inte längre bort, än att hon kan vara med i diskussionerna i alla fall.
Mimmi frågade plötsligt: "Varför ser vi så olika ut? Människorna ser ju nästan likadana ut allihopa. De måste ju ha kläder som är olika, för att man ska se skillnad på dem. Vi liknar ju inte ens varandra."
"Ja", sa Kaisa. "Det är ingen i gruppen, och ingen jag sett sedan jag lämnade min mamma, som ens liknar mig till färg och storlek."
"Det gäller mig också," jamade Foxy.
"Mig med," sa Snurran på sitt lite försynta sätt.
Vi låg alla tysta ett tag och funderade på detta, och hur underligt det var. Efter ett tag sa Zazza: "Vi är väl av olika ras, fast husse säger, att alla vi i gruppen är Europeiska Korthårskatter"
Piff vänder på sitt huvud, men bara till hälften, för att inte släppa kontrollen över "mushålet" och säger: "Grannens pojke kallar oss alla för bonnkatter, och jag tror honom för jag har hört flera andra som sagt samma sak."
"Det kan inte stämma, för jag kommer från en bondgård, och då skulle ni alla se ut som jag, och det gör ni inte," sa Mimmi, och slickade sig om tassen.
Vi var alla tysta ett tag igen. Jag funderade på Mimmis sätt att jama. Husse brukar säga att det finns ingen i gruppen, som kan jama så bra på skånska, som Mimmi. Egentligen var vi alla olika, mer eller mindre, men ändå samma på något konstigt sätt. Inte bara för att vi hörde till samma grupp.
Snurran jamade tyst, det lät som en försynt harkling, och sa: "Jag har sett en katt en gång i väntrummet till veterinären som var mycket långhårig, minst fyra gånger så långhårig som jag." Vi tittade alla på Snurran. Jag tänkte, att det lät ju inte klokt. Snurran tittade blygt ner i gräset, och började slicka sig om pälsen. Hon gör så, när hon är nervös.
Jag harklade mig, jamade, spände blicken i alla och sa: "För det första, och också det väsentligaste, ( här gör jag en liten paus ) är att ni alla tillhör min grupp, och är snälla. Jag tror att vi alla är borttappade mycket fina raskatter, var och en på sitt eget vis. Jag tror, efter noggrant övervägande," (jag harklade mig och gjorde en ganska bra konstjamning,) och fortsatte: " att vi tillhör en brokig samling katter, som folk har tappat bort, med sina hjärtan, kanske på grund av sitt sätt att bedöma allt i ett värde av pengar. Dessutom tror jag att vi är de enda verkligt riktiga katterna idag.
Alla tittade på mig, till och med matte och husse, fast de förstod väl knappast ens att jag hade sagt något. Jag sträckte på mig, satte svansen med den vita svanstippen i vädret, och gick upp till min stubbe och lade mig. Jag såg att diskussionen fortsatte där nere på gräsmattan, men jag kopplade bort ljuden på typiskt kattmaner, och koncentrerade mig på att vila till nästa jakt. Jag är ju den enda i den här gruppen som har en vit svanstipp, och jag anser att det förpliktar, fast jag vet ju inte riktigt till vad.
Lite senare den här dan lyckades Mimmi få tag på en bit kopparorm. Vi har många kopparormar som bor i muren. Konstigt det här med kopparormarna; så fort vi lyckas hugga tag i någon stjärt, släpper kopparormen ifrån sig stjärten, och ringlar iväg. Vi har bara lyckats fånga stjärtar, men en stjärt är bättre än ingen stjärt tycker vi.
Kopparormstjärtar ringlar så kul i gräset, och det kittlar så kul när man håller dem i munnen. Kaisa och Snurran gillar att leka med stjärtarna, och gör det länge, ända tills de slutat röra sig. Sen äter Mimmi oftast opp dem. Stjärtarna smakar bra, säger Mimmi.
Den här eftermiddagen vimlade det av saker som flög i luften. Det var inte fjärilar eller humlor, dem känner vi väl till. De här flygande tingestarna var annorlunda, de lät hårdare än humlorna. Husse plockade fram en glasburk med lock, en glasburk utan lock, och en liten akvariehåv. Husse började jaga de där flygande tingestarna med håven. Vi bestämde oss för att hjälpa till.
Oj, Oj, Oj vad roligt vi hade. Vi hoppade efter dem, slog till dem med tassen, och ställde oss på dem med framtassarna. Husse tog den tomma glasburken, och föste in dem i, när vi släppte efter med tassarna. Vi släppte för det kittlade så gott under trampdynorna. Husse samlade dem i den andra glasburken. Matte hade tagit fram en bok, läste ur den och talade om för husse att det var Trädgårds-borre, som ger sig på rosornas rötter. Vi höll på hela eftermiddagen, och fick mycket beröm av husse och matte. Speciellt Mimmi, Foxy och Snurran.
Vi fick vara ute ända tills solen började gå ner den här dan. Husse tog in oss en och en och klädde av oss våra halsband. De hänger i en rad i hallen bredvid elementet. Mamma serverade god mat i köket, och vi samlades alla där. Vi äter alltid före matte och husse.
När matte och husse har ätit, samlas vi alla utom Mimmi i sovrummet för att sova. Mimmi vill helst sova nere i köket. Mimmi är lite enstöring när hon ska sova.
Piff och jag lägger oss på översta hyllan mitt emot sängarna. Piff slickar mig och jag ger några slickar tillbaka, och tittar på matte och husse när de kryper i säng. Sen somnar jag.


puff
Kapitel 14.
Braskväll.

 

Nu ska jag berätta om hur vi ibland hade det, när husse och matte var på extra gott humör. I vardagsrummet hade vi en öppen spis i röd marmor. Ovanpå spisen stod en glaskupa, som när man lyssnade på den, lät "tick rrrrrrrrrrrr tick rrrrrrrrrrrr ". Husse kallade den Årsur. Ingen av oss katter förstår vad det är, men den låter kul.
Husse gick in i vardagsrummet med ved, som han lade i en stor kopparbalja, sen tog han några tidningar ur ett tidningsställ av bambu. Han knölar ihop dem och lägger dem i ett hörn inne i spisen. Han tar fram tändstickor och tänder på papperet.
"Oj, Oj, Oj." Jag ser flammor som slår upp mot skorstenen. (Det där hålet som går rakt genom huset upp på taket.) Jag ser allt det här stående på mina bakben och tittande in genom glaset i dörren från hallen. Jag får inte komma in förrän matte kommer med kaffet, då släpper matte in oss alla sju.
Mitt emot spisen fanns åtta fönster i rad med utsikt över trädgården, stora gräsmattan med dammen och ån som rann runt tomten på två sidor. Snurran och Piff brukade alltid slå sig ner där, i något av fönstren. Framför brasan stod två stora breda stolar. Jag och husse brukade sitta i den ena av dem. De var så breda att jag som väger sju kilo nu, enligt matte, får rum bredvid husse.
Han klappar mig på ryggen, och petar i elden med en lång, alldeles slät pinne som väger mycket. Jag har försökt att bära den, så jag vet att den är både hård och tung. Jag har aldrig sett en sån pinne i naturen. Den brinner inte. Husse har så många konstiga saker. Längs med väggen mot hallen står en soffa som hör ihop med stolarna. Framför soffan står ett stenbord där matte dukar fram kaffet. Hon har alltid med några små läckerheter till oss. Det är varmt framför brasan. Lågorna från elden tycks vara lika fascinerande för husse och matte som för oss katter. Foxy tycker om att ligga under bordet. Kaisa springer mest omkring, och luktar på allt. Mimmis normala plats är bredvid baljan med veden. När Husse och matte väl har börjat dricka sitt kaffe, lägrar sig ett lugn i rummet, och vi börjar att prata om alla möjliga saker.
Den här kvällen började vi prata om Kaisa och Mimmi. När Mimmi kom till oss, var det Kaisa som tog sig an uppgiften att vara mamma åt henne. Det var Kaisa som visade henne runt i huset. Det var Kaisa som tröstade med att slicka henne ren på huvudet, och lät henne få trygghet hos sig. Kaisa som är hälften så stor som Mimmi. Lilla Kaisa med sin gråvita siamesteckning tog hand om Mimmi, som redan när hon kom till oss var lika stor som Kaisa själv. Mimmi som var brun, röd, svart, och vit. Ett mycket omaka par.
Husse jämförde med hur människor beter sig. Det är tydligt att i deras värld betyder färgen väldigt mycket. Jag kan inte förstå det. Jag tycker att både Mimmi och Kaisa har mycket vackra färger, och jag kan inte förstå hur färgen kan betyda något annat än att vara en extra touch av skönhet.
Mimmi jamar på skånska, säger husse. Vi hade väldigt svårt att förstå Mimmi i början. Vi lärde oss att förstå henne, och hon lärde sig att förstå oss. Det tog lite tid, men med god vilja av oss alla går det bra att förstå varandra i dag. Jag tror, och Mimmi håller med mig om, att man måste lära sig vad en viss jamning står för, innan man använder jamningen. Om jag jamar signalen för att gå ut, och Mimmi tror att jamningen betyder mat, så fungerar det ju inte. Självklart, tycker vi katter.
Bland människorna är det tydligen så, att vissa jamningar uppfattas olika av olika människor. Vad människor är dumma! Först måste man ju lyssna på någon som kan, och som leder gruppen, vad en viss jamning står för exakt. Då vet man ju och kan använda den jamningen en annan gång, och då vet alla andra katter vad jag menar. Jag undrar om människorna har någon som de kan lyssna på; lyssna på exakt. "Mimmi, när husse i går tog i kopplet, så jamade jag signalen för att nu skall vi gå ut genom ytterdörren till er alla. Inte sprang ni till källardörren eller balkongdörren."
"Nej du Puff, vi hör skillnad på din jamning och vet exakt vilken dörr vi skall samlas vid. Vi har ju lyssnat till dig förut och vet exakt vad just den jamningen står för."
"Du då Foxy?"
"Jag vet exakt vad du menar. Du Puff, jag tror inte att människor kan uttrycka sig lika exakt."
"Hur menar du Foxy?"
"Jo, jag tror att människorna har så mycket som de kan uttrycka, och så många att uttrycka det för, att de helt enkelt inte längre förmår att hålla ihop deras sätt att jama längre. Enkelheten försvinner." "Jo du Foxy. Vi skall nog vara tacksamma att matte och husse försöker att tala samma jamningar med oss hela tiden." 
"Vet du Puff, om det finns någon människa. som lär de andra människorna att jama exakt lika för samma sak?"
"Jo, husse har pratat om någon eller möjligtvis något han kallar skola, fast skolan verkar inte fungera på det sättet. Den eller det verkar inte kunna lära ut ett helt exakt sätt att jama på.
Människorna är så rika på vetande, att de är fattiga när de skall förmedla det."
Snurran har gått några varv kring rummet. Hon har kontrollerat blommorna i fönstren. Hon har kontrollerat mattor och hörn. Hon stannar till nedanför mig, tittar upp på mig och säger: "Jag tror människan har det svårt att utrycka känslor också. - de kan ju inte ens spinna." Zazza, som ligger i soffan, höjer huvudet och säger, med sitt lugna sätt: "Puff, kan du inte byta samtalsämne?"
Kaisa, den lilla yrhättan, springer fram och tillbaka och säger: "Vi skall vara glada för att vi har vår snälla matte och vår snälla husse."
"Låt oss ge dem lite av vår trygghet, lite av vår värme, de ser ut att behöva det," sa Zazza och hoppade ner på golvet, gick bort till matte, och hoppade upp i hennes knä. Hon puffar på mattes bröst med huvudet, och kurar ihop sig i mattes knä, Zazza börjar spinna. Matte börjar klappa Zazza.
Husse reser sig upp. och lägger på lite mera grenar på elden, sedan makar han in sig i stolen bredvid mig lite försiktigt. Husse och matte dricker sitt kaffe och tittar in i elden. Husse och matte pratar med varandra i lågmäld ton. Det påminner mig om att det faktiskt är ganska sällan som jag har hört dem jama riktigt högt. Vi katter är lika känsliga som människor för höga jamningar.
"Jag träffade en katt en gång när jag var ute och gick med Husse till affären, som berättade för mig att han kom från en barnfamilj. Vet du Piff, jag tyckte att den katten var ett nervvrak, skakig, ryckig, och rädd."
"Piff, hör du vad jag säger." "Jo då Puff, jag hör dig, men jag ligger och tänker på varför han hade blivit ett nervvrak." "Tror du att han inte orkade med de små människorna"
"Ja, jag tror att de små människorna var hårdare än vad den katten klarade av."
"Kommer du ihåg de där små som var på besök när vi bodde hos mamma? Kommer du ihåg hur hårdhänta de var mot oss, även om de var snälla mot oss också. Tänk dig att bo med dem hela tiden och inte kunna smita undan nån gång. Det du Piff, är precis vad jag tror knäckte den där katten. Tror du att han blir sig själv igen någon gång?"
"Nej, jag tror att det kommer att sitta i för alltid hos honom." "Det är klart att man hoppas ju att han skall klara sig, och bli bra igen."
Matte reste sig för att gå ut med resterna av kaffet. Husse blev sittande kvar. Han brukar göra så tills elden har slocknat. Vi samlades alla katter kring eldstaden. Husse delade ut lite kakbitar.
Så småningom hjälpte husse oss ut i köket igen lagom till kvällsmaten som matte serverade. Vi katter hade gärna stannat längre inne vid brasan, för vi tycker om värmen och lukten av en öppen brasa. Vi är förstås väldigt rädda för lågorna, men värmen och nyfikenheten lockar mer än rädslan.
Husse låter oss aldrig vara ensamma vid eldstaden, inte ens Zazza, gammelgumman, eller jag, trots att jag har en vit svanstipp, den enda i hela gruppen som har en vit svanstipp.


puff
Kapitel 15.
Promenaden.

 

En dag alldeles i början av vår tid i Borås, gjorde jag och Piff en långpromenad med matte och husse. Det var tidig höst och förmiddag, när Piff och jag fick på oss våra koppel.
Matte släppte ut oss och band oss vid dörren en liten stund, medan hon gick in och hämtade husse. I skuggan utanför dörren var det småkallt i den svaga vinden. Solens strålar värmde nog, men värmen spred sig inte in i skuggan.
Husse och matte kom ut, matte med en korg under armen. Vi gick ner till bilen i lagom promenadtakt för Piff och mig. Vi hann lukta på alla buskar och hörn som vi passerade. Ett par grannkatter och minst två hundar hade varit förbi sedan sist. Det kände både jag och Piff tydligt. Husse stuvade in oss bak i bilen, ställde matkorgen som han fick av matte i baksätet, och satte sig bakom ratten. Matte satte sig bredvid husse, hon sitter alltid bredvid husse när vi skall någonstans med bilen.
Husse körde bara en liten bit, innan han stannade bilen, och vi alla fick kliva ur. Vi hade kommit till en liten sjö. En sådan där sjö som det finns fisk i, och som man får fiska i om man är människa och inte katt. Man måste förstås ha köpt fiskekort säger husse.
Matte tar Piffs band och husse tar mitt och vi börjar gå långsamt längs sjön. Det finns en upptrampad stig runt sjön som vi följer. En svag bris får löven att röra sig lite granna, inte så mycket att grenarna rör sig. Det är bara löven som skakar. Nästan genast måste jag stanna och lukta på något ljusbrunt, lite stickigt som hade en konstig lukt som jag inte kände igen. Husse sa att det var ursch, och drog till i kopplet lite grann. Han berättade att det där kom från hästar.
Piff och matte gick framför oss på stigen. Nere i sjön växte det en hög gulaktig gräsliknande växt som husse kallade vass. Vassen svajade för vinden, men bara lite. Piff och jag luktade på allt vi kom åt, det mesta var nytt för oss. På vår väg framåt skrämde vi upp en del fåglar, och när det hände, kunde vare sig Piff eller jag låta bli att säga "prrrf, prrrf, prrrf " och vifta med våra svansar. Vi tryckte oss platt mot marken. Matte sa, att vi liknade grodor när vi gjorde så. Matte pekade mot några brädor som låg och skräpade alldeles ovanför vattenytan vid strandkanten. Hon sa till husse att där skulle väl vara en bra brygga, att sitta och äta en smörgås på. Husse nickade och vi gick mot bryggan.
Bryggan var ganska bred; vi hade inte sett det Piff och jag, för vi har våra ögon så nära marken. Det gick små, pyttesmå vågor på vattnet, som husse kallade krusningar. Matte plockade upp en duk ur korgen, och lade på bryggan. Husse och matte satte sig på kanten med benen hängande över kanten. Piff och jag fick en handduk framför oss. Husse plockade upp en burk sardiner, och en böjd plåtbit som han öppnade burken med. Matte satte fram ett par matskålar åt oss. Husse lade upp sardinerna, och matte hällde upp lite grädde.
Husse och matte dukade åt sig, medan Piff och jag satte i oss sardinerna. De smakade extra bra så här ute i friska luften. När vi hade lapat i oss lite grädde, släppte husse oss lösa med hängande koppel som vi fick släpa på. Det var skönt, även om vi hade velat vara helt fria. Matte kastade då och då ett öga på oss, medan de åt.
Jag släntrade ner till vassen; den var sträv att smyga i, så jag återvände ganska snart till bryggan. Jag lade mig i min favoritställning bredvid husse, med yttersta leden på framtassarna hängande över kanten på bryggan. De pyttesmå vågorna slog mot pålarna så att det bildades små ringar kring dem. Jag låg länge och tittade på de där ringarna, när de fortplantade sig över vattnet. Husse sträckte då och då ut en hand, och klappade mig på ryggen. Ute på vattnet bildades det helt plötsligt ringar. Husse vände sig till mig och sa: "Såg du Puff, det var en fisk som slog där ute." Jag såg ingen fisk, men jag såg ringarna, och jag hade hört ett plask, så jag tror husse.
Långt ute på vattnet låg något och flöt. Fåglar, sa matte, men jag såg bara några klumpar som flöt omkring. Jag låg länge och tittade på dem också, helt plötsligt bredde klumparna ut vingar och flög bort. Jag undrar hur matte kunde veta att de där klumparna var fåglar.
Piff hade under tiden hittat en padda. En jättestor groda, så att säga. Den smög Piff på en bit upp i backen ovanför bryggan. När paddan hoppade mot Piff, studsade Piff rakt upp. Har ni sett en katt studsa rakt upp någon gång? Husse och matte skrattade gott åt henne. Det ser roligt ut för en katt också, det kan jag garantera er. Paddan var så stor att Piff inte ville eller kunde fånga den.
Piff tröttnade efter ett tag, och rusade bort till ett träd och började klättra, men då for husse upp, sprang bort till henne och fick tag i kopplet. Det var bara för Piff att klättra ner igen.
Matte packade ner matskålar, duk och handduk i korgen igen, och vi fortsatte att vandra runt sjön. Piff och jag tyckte att det var spännande och roligt, att vandra runt sjön. Solen sken och speglade sig i vattnet. Det luktade friskt och nästan alla dofter var nya för oss.
När vi hade kommit nästan runt hela sjön och vi alla var ganska trötta, speciellt jag, så fick vi se ett par sådana där klumpar, som jag sett på sjön, som låg framför oss på vägen. Piff och jag började smyga mot klumparna. Husse och matte anpassade stegen efter oss. När vi kom närmare, såg jag att det verkligen var fåglar, och de luktade fågel också. Vad stora de var! Vinden blåste mot oss nu, så vi kunde känna deras doft, men de kunde inte känna våran doft.
Vi kom ganska nära innan de började reagera på oss. Oj, Oj, Oj, det bröt helt plötsligt ut ett massa snattrande från fåglarna. Piff och jag blev rädda. Vi lade oss först platt på marken, men när fåglarna, som visade sig vara lika stora som vi, kom emot oss i stället för att flyga sin kos, gömde vi oss bakom husse och matte. Husse sa att det bara var gäss, men det blev inte vi mindre rädda för. De var vitsvarta som Piff och jag, mera som jag, jag är aningen mörkare svart där jag är svart. Kanadagäss, sa husse. Husse och matte fick bära oss förbi dem. Husse sa att de var tama, fast jag tyckte de såg vilda ut. När vi kommit en bra bit förbi gässen, släppte husse och matte ner oss på marken igen.
Vi kom så småningom tillbaka till bilen, alldeles trötta i tassarna. Vi hoppade mer än gärna in i bilen igen. Väl hemkomna berättade vi för de andra vad vi varit med om. De lyssnade gärna på oss, men jag fick en konstig känsla av att de inte trodde oss riktigt, eller så förstod de inte riktigt vad vi berättade.
Efter det att vi alla hade fått mer mat att tugga på, samlades vi i sovrummet och tittade på den där lådan, som matte och husse kallar TV, med de små människorna i.
Piff kröp in i min famn, och jag slickade henne tills hon somnade. Jag berättade än en gång om gässen för Mimmi, Foxy, Snurran, och Kaisa; om hur vi hade mött dem på vägen och hur stora vi hade tyckt att de var. Zazza brydde sig inte om att lyssna, hon låg kvar i rummet bredvid, förmodligen sov hon.
Alla utom Kaisa lyssnade under tystnad. Kaisa var nog lite för ung ännu för att ligga stilla och höra på, hon lekte samtidigt med en spindel, tillverkad av piprensare. Vanligtvis var det Snurrans favoritleksak, så jag misstänker att hon tog tillfället i akt nu när Snurran var upptagen av att lyssna på mig.


puff
Kapitel 16.
Tiger, Tarzan och den sista flytten?

 

Vi hade mycket roligt, och mycket skönt, när vi bodde i svalboet i Borås. Men inget varar för alltid. En vacker dag kom Husse hem och sa att vi måste flytta; det var något om pengar, brutna avtal och kronofogde. Ingen visste vart eller hur vi skulle få någon annan stans att bo.
Piff och jag förstod att vi skulle bli tvingade att flytta igen, men inte mycket mer. Husse började bära hem lådor igen. Vi var nu sju katter som busade, och försökte krypa ner i alla lådorna. Jisses, vi lekte med allt vi såg på golvet. Husse sa, att han fick gråa hår på grund av oss. Jag kan inte förstå honom, för gråa hår har han ju alltid haft, bland det lilla hår han har. Oss katter skulle det vara värre för, vi har ju hår på hela kroppen, som man skall ha.
Husse samlade alla kartonger i vardagsrummet. När nästan allt fanns i vardagsrummet, for husse och matte iväg. De kom tillbaka, och sa att de hittat ett hus i Kalv. Jag förstår ingenting, ingen annan av oss heller. Mimmi säger att en kalv är en liten ko, och hon bör ju veta, för hon kommer från en lantgård.
Matte och husse flyttade nästan helt själva den här gången, och det betydde att vi katter blev lämnade ensamma ganska mycket, medan vi såg hur det minskade med kartonger i vardagsrummet och möblerna försvann i omgångar. Till slut var det ganska tomt överallt, ingen stans att krypa upp att vila på, eller att gömma sig i. Då, mitt i flytten, kom matte och husse helt plötsligt hem med Tiger och Tarzan. Vilken uppståndelse det blev! Vi samlades alla i det kala, tomma köket. Husse hade satt ner Tiger och Tarzan mitt på golvet, vi sju katter samlades runt om de små. De var verkligen små, både till storlek och ålder. De såg nästan ut som Snurran båda två. Båda ungarna var aningen ljusare i färgen, men endast obetydligt. Tiger, hade däremot små vita sockor på tassarna. De såg så söta ut, till och med för oss katter.
Vi märkte genast att det var något fel med dem. Tiger och Tarzan orkade nästan ingenting. Matte talade om för oss att de hade slängts ut hemifrån, och släppts i en skog alldeles för tidigt. De skulle ha fått vara hos mamma minst två till tre veckor till. Dessutom hade de, precis som Snurran, hamnat hos polisen i en cell. Där hade husse och matte hämtat dem.
Vi fick alla i tur och ordning nosa på dem. Husse höll rätt på att vi inte blev för nyfikna. När vi alla fått nosa lite på dem, serverade matte grädde på ett fat. Tiger och Tarzan luktade bara lite på grädden. Matte vart tvingad att doppa fingret i grädden, och föra grädde till deras munnar, innan de förstod att de skulle lapa i sig grädden.
Vi förstod allihop att här var det några små katter, som dessutom inte mådde bra.
Lilla Snurran hade ju redan adopterat den mycket större och kraftigare Mimmi, så när jag nu tog till orda och jamade till hela gruppen sa jag: "Vi bör nog lämna de här två i fred nu. Du Kaisa kanske skall ta och hålla ett kattöga på dom den närmaste tiden." Sagt och gjort. Det var ingen i gruppen som opponerade sig. Det finns ju någonstans inne i oss katter, att vi skall respektera och hjälpa små kattungar.
Vi gick ut ur rummet allihopa, en och en, utom Kaisa som stannade. Hon hoppade upp på köksbänken, lade sig till rätta och tittade på Tiger och Tarzan.
Dagen därpå höll vi katter ett nyfiket öga på nykomlingarna, men lämnade dem i fred.
Husse och matte pysslade med sitt. Kaisa fortsatte att bevaka Tiger och Tarzan, och fick till och med leka lite med dem. Ungarna orkade inte så mycket. Båda kräktes de, men Tarzan kräktes mest. Matte hade fullt schå med att hinna före Kaisa och Snurran, som direkt skulle städa efter nykomlingarna. Snurran kunde inte låta bli. Hon har det liksom i blodet att städa efter oss alla. Snurran berättade för mig, att hon visste precis hur det var hos polisen. Hon hade ju varit där, hela dagar dessutom. Jag tänkte för mig själv, att hon var ju inte lika ung som de, när hon kom dit, och hon hade inte varit ensam i skogen flera dagar innan. Hon hade ju dessutom vetat vad hon skulle äta. Jag sa inget till Snurran. Jag tänkte.
Kaisa talade om för mig att hon hade sett både stenar och kottfrön, till och med grenar, i det som ungarna hade stött upp. Inte undra på att de var dåliga! På tredje dagens förmiddag talade husse om att nu var det vår tur att åka. Husse hade en halv-kombi-bil. Vi fick alla ta på oss koppel, innan husse tog oss ner till bilen i omgångar. Sist kom Tiger och Tarzan i en låda utan lock, som husse ställde i baksätet. Matte satte sig bredvid husse, och jag lade mig som vanligt tillrätta i
bakfönstret. Husse räknade in oss alla nio, mumlade något om tur, och startade bilen.
Till en början blev det ett väldigt liv i bilen. Alla jamade i munnen på varandra, utom Foxy som visslade och Tiger och Tarzan som pep. Matte höll för öronen. Vi fick köra genom Borås för att komma in på rätt utfartsväg. När vi väl kommit utanför staden, lugnade vi ner oss, alla utom Foxy som var väldigt rädd. Foxy kröp upp i mattes knä, och tryckte sig mot henne; Matte sa att hon skakade av rädsla.
När vi hade kört en timma ungefär kröp Foxy upp på mattes axlar och lade sig där och skakade. Plötsligt började hon jama högt och gällt, och innan husse hann hitta en parkeringsplats att stanna vid, hade Foxy tömt både blåsan och tarmen på mattes axlar. När man som bäst behöver en parkeringsplats, så finns det naturligtvis ingen. Det tog många minuter inan husse hittade ett ställe att stanna på.
När vi hade stannat, fick Foxy, som nu jamade ynkligt, och matte gå ur bilen. Husse letade rätt på papper, och
började torka upp i bilen. Turligt nog kom matte på att hon hade savetter i handskfacket. De tog husse med sig ut och började göra ren både matte och Foxy. Det stank fruktansvärt i bilen. Turligt nog hade matte ett sådant där lukta gott ägg, som de säljer på bensinmackarna. Det öppnades och sattes upp i framrutan. Det lindrade doften lite grann, och vi kunde fortsätta. Matte och husse pratar än i denna dag om den där parkerings-platsen.
Efter ytterligare en fyrtiofem minuters körning kom vi fram till Kalv. Det visade sig vara en by och inte en ko, en mycket liten by. Husse hade stannat vid ett hus i vit mexitegel. Vi klev ur en och en, och matte ledde oss in i huset. Jag hann känna frisk luft och lite nya dofter på vägen in. Vi hade kommit fram alla nio. Lite av möblerna hade redan kommit på plats, så vi kände oss hemma nästan på en gång. Tiger och Tarzan var ju oroliga förstås och höll sig för sig själva. Matte satte sig vid köksbordet, husse tog en hink och en trasa, och gick ut för att tvätta bilen. Det dröjde länge innan han kom in igen.
Vi hade kommit hem till Klösebo i Kalv


puff
Kapitel 17.
Klösebo i Kalv

 

Första natten i Klösebo blev lite stökig. Ingen av oss hade ju någon fast plats att gå till, så det blev en hel del småfräsa mellan oss katter, innan vi kom till ro för nattsömn. Påpekas bör ju att eftersom vi var "innekatter" (ej vana att gå lösa) så hade vi samma sovtider som matte och husse.
Zazza, "gammelgumman", hade direkt gått in i köket, och hoppat upp på köksbänken. Hon lade sig i högra hörnet av bänken, och där blev hon liggande. Med undantag av besök på lådan och diverse besök i matskålen, så blev hon liggande där i minst en vecka. Sedan dess heter högra hörnet av köksbänken Zazzas hörna. Det tycker jag är orättvist, för jag har ingen hörna, och jag är ju den enda katten i gruppen som har en vit svanstipp; den enda i hela gruppen.
Jag tog min tillflykt till tvättkorgen på toaletten. Där var det mjukt och skönt, och jag hade ett element alldeles bredvid. Värmen kunde jag inte klaga på.
Mimmi, "mattes lilla solstråle", hon som hade solstrålarna i pälsen, hittade sin plats på kistan under ytterkläderna i hallen. Där kunde hon ligga och hålla vakt över alla som kom och gick.
Kaisa, "familjens lilla siamesapa", tog sin tillflykt till platsen uppe på Kylfrysarna i köket. Högst uppe under taket fanns ett utrymme på ca 30 centimeter, där det var varmt.
Kaisa verkade stortrivas där, och vilken utsikt hon hade! Foxy lade sig i köksfönstret eller i trappan till övervåningen, som gick upp från hallen. De andra lade sig i sovrummet. Piff mitt mellan matte och husse på sängen, Snurran bredvid elementet, och Tiger och Tarzan i sängen, vid mattes och husses fötter. Så småningom, vart efter vi fick in möbler överallt, kom vi att hitta andra platser att ligga på.
Huset var inte så litet som det såg ut i från början. Mitt emot köket kom man via hallen in i ett litet rum som matte ställde in sina grejer i. Dit får vi inte gå, men vi smiter dit lite då och då i alla fall, vi passar på när matte eller husse går in. Matte föser alltid vänligt ut oss, men en liten stund hinner vi vara där i alla fall. Tarzan är bäst på att hålla sig kvar där inne. Det har liksom blivit en liten tävling mellan oss, om vem som kan bli kvar där inne längst. Jag, jag är för stor och för långsam, så jag har ingen chans att vinna, men jag försöker så gott jag kan. Jag måste ju försvara svanstippen.
Från hallen går det en dörr in till vardagsrummet Där får vi heller inte vara om inte husse eller matte är med. Vardagsrummet har en glasdörr ut till en veranda. Där kan jag stå på golvet och titta ut, det gillar jag. I vardagsrummet finns en kamin, som husse eldar i då och då, men den har glasdörr, så vi har svårt att se lågorna.
Husse upptäckte att vardagsrummet har sjögrästapeter, som är som gjorda för att vässa klorna i. Jag tror att det är -
därför som vi inte får vara ensamma i vardagsrummet. I varje fall satte husse upp två klobrädor i hallen åt oss, en vid trappan upp och en vid dörren till mattes blåa rum. Det kallas blå rummet, för att rummet har ljusblå tapeter.
Jag glömmer aldrig hur husse kämpade för att få oss att komma ihåg att använda dem. Han började om och om igen, att visa oss hur man använde dem. Han kratsade med våra tassar på brädorna. Han krafsade själv på brädan, men Oj, Oj, Oj, vilka ynkliga naglar han har. Stackars husse! Till slut lärde vi oss.
I övervåningen är vi sällan, där finns en hall och tre rum. Två av rummen använder husse som firma; det tredje är ett fikarum med bord och kaffebryggare. Där uppe finns också en liten toalett. Mer intressant för oss är, att i hallen står alltid dörren ner till källaren öppen. I källaren finns det fem rum, tre får vi vara i, gillestugan, tvättstugan och den lilla hallen.
Den första tiden här i Klösebo, som vi kallar huset, fick vi inte gå ut. Det var först två hela veckor efter att vi kom hit som husse började släppa ut oss. Först då, gick han ut med oss i koppel, och gick runt tomten flera varv. Därefter fick vi sitta i koppel på gräsmattan. Husse förklarade att vi måste få hemkänsla till det nya hemmet, innan han vågade släppa oss.
Husse försökte förklara för mig hur magnetfält, och solens läge i förhållande till min inbyggda klocka, måste få tid att ställa in sig, så att vi
skulle kunna hitta tillbaka hem.
Jag förstod inte det där, men sakta så började vi alla vänja oss vid vårt nya hem, och vår nya omgivning.
Så en dag visade husse att han hade öppnat ett fönster i källaren och spikat för det på insidan, men lämnat ett hål stort nog för oss att använda som dörr. Det hängde en mattbit för öppningen som man fick peta upp med nosen, för att kunna krypa igenom. Vi vart alla jätteglada och sprang ut och in hela tiden, bara för att visa hur glada vi var.


puff
Kapitel 18.
Möss och Skata.

Vi var så glada över att kunna röra oss fritt ut och in. Matte fick nog flera nya gråa hårstrån de första veckorna, som vi använde vår alldeles egna nya dörr. Piff som nog innerst inne är matmamma, och eftersom hon är min syster, och uppbär rangen av att vara gruppens första dam, vill hon gärna visa att hon kan försörja gruppen med mat till barnen. Hon hade stora besvär med att varje dag noggrant släpa hem byte till gruppen. Piff saknar sitt mushål som hon hade i Borås, där hon bara kunde ligga och vänta på att bytet kom. Hon har ett flertal gånger beklagat sig till mig över den saken. Tiger och Tarzan visade stort intresse för alla möss hon släpade hem. Även om matte är mycket tolerant, så rynkade hon på näsan när det började bli flera möss samtidigt på köksgolvet som vi lekte med. Piff och jag lärde noggrant ut för Tiger och Tarzan, hur man hoppar på en mus, tar den i munnen och kastar upp den i luften, och fångar den igen. Alla andra i gruppen hjälpte också till att visa sin jaktteknik.
Matte var mycket tolerant ända tills Mimmi, mitt under en måltid med ett elegant nackkast, sände en hasselmus med stora öron i en vid båge upp på matbordet. Efter den händelsen får vi alla lov att lämna våra byten till Husse i källardörren. Människor är konstiga!
Vi fångar många byten. Husse säger att vi har burit hem hasselmus, näbbmus, skogsmus, grodor, fjärilslarven som Foxy tog, kopparorm och en överkörd sparv.
Alldeles nyligen inträffade något spännande; vi fick in en skata genom kattdörren i källarfönstret. Han retades med oss genom att sitta på tvättlinorna, där vi inte kunde nå honom, och gissa vad vi var besvikna! Vi satte oss alla på olika ställen runt om i tvättstugan. Våra svansar piskade fram och tillbaka, indikerande att vi var på jakt. Skatan bara hoppade obesvärat fram och tillbaka på linorna, som om vi inte besvärade honom ett dugg.
Till slut kom matte och husse ner för att hämta tvätten som hängde på linorna. Matte och husse försökte fånga in skatan, men den retades med dem också, genom att hela tiden hoppa till en annan lina. Till slut öppnade husse ett fönster och matte och husse lyckades med gemensamma ansträngningar, och mycket viftande med kläder få skatan att hitta vägen ut.
Jag kan inte förstå dem, att jaga ut så mycket mat, när vi i stället hade kunnat få ta hand om den, det övergår mitt förstånd. De är inte kloka, de där människorna!
Matte var väldigt ledsen den där dan, för hon påstod att hon blev tvingad att tvätta om all tvätt igen. Men det är ju inte hon, utan maskinen som tvättar. Om hon hade sagt att hon blev ledsen för att hon fick hänga tvätten igen, hade jag förstått henne. Men som sagt, de är konstiga de där människorna, fast matte och husse är väldigt snälla mot oss. Inte bara mig, som har en vit svanstipp, den enda vita svanstippen i hela gruppen.

 

puff
Kapitel 19.
Mimmi på strövtåg.

 

Jag och Mimmi har ibland små berättarstunder i köksfönstret. Vi ligger på var sin sida av fönsterblecket och tittar ut på vägen utanför, eller tittar på trädgårdarna mitt emot. Vi tittar på fåglarna som flyger förbi. Någon enstaka gång ser vi en människa. Ibland kan vi se när någon ur gruppen är på väg hem eller bort. När vi ligger där brukar vi berätta för varandra, vad vi varit med om .
Mimmi är bra berättare, tycker jag. Hon tar inte med så mycket oväsentligt utan man får så att säga händelsen direkt, rakt på sak. Den här gången regnade det ute, och vi låg först och
lyssnade till regnets trummande på fönsterbrädan. När Mimmi tyckte att det började bli enformigt, började hon att berätta. Hon berättar om det första hon kommer att tänka på.
"Puff------,Kommer du ihåg att jag var borta en vecka strax efter att vi kom hit till Klösebo."
Jo, nog mindes jag det alltid, matte och husse hade gått omkring som yra höns, och ropat på henne hela tiden. De var oroliga, att hon inte hade hunnit lägga på minnet var hon bodde.
"Jo nog minns jag det alltid", svarade jag Mimmi.
"När jag hade lämnat tomten och kommit upp i den här skogen, träffade jag på en ekorre, som retades med mig. Han följde med mig vart jag gick, han lämnade mig inte för en sekund. Han hoppade från gren till gren, bara precis så högt över mig att jag inte hade en chans att nå honom med ett väl avvägt hopp. Han var en riktig retsticka."
"Nå, hur blev du av med honom, för du hade väl inte sällskap av den där ekorren hela veckan?"
"Nej då, men först blev det värre. Ekorren fick sällskap av en skata, förstår du. De slog följe med varandra, och hjälptes åt att reta och bevaka mig en stund. Du kan tänka dig vad det kändes retligt att både höra ekorrens tjatter, och höra skatans kraxande så fort jag försökte gå en bit. Så småningom lyckades jag hitta ett stenröse där jag kunde krypa ihop och vänta ut dem. Tydligen gillade skatan och ekorren inte varandra, för de jagade varandra och glömde så småningom bort mig. Jag kunde vandra vidare."
"Det måste ha varit retsamt. Jag hoppas att jag slipper träffa den där ekorren. Jag, med min vita svanstipp skulle tycka att det var ytterst genant. Vad hände sen?"
"Egentligen inte så mycket. När jag lyckats smita därifrån, gick jag förbi den där hagen du vet, och kom in på en stig som några djur med hovar hade trampat upp. Att det var hovar syntes tydligt, och de luktade som de där spåren du minns, som passerade tomten där vi bodde förut. Jag följde den här stigen ända till det blev morgon; då hade stigen nått fram till ett väldigt vattendrag. Jag hade inte någon lust att simma över, så jag strosade längs med stranden. Jag fick upp spår på en mus, som jag lyckades smyga mig på. När jag ätit den, kröp jag in under en gran och lade mig att sova."
"Du är den enda i gruppen som sovit ute. Kan du berätta om det?" "Nej, jag sover ju då, eller är det mina drömmar du vill att jag ska berätta om?"
"Nej, nej, nej, det var inte så jag menade det. Hur känns det att vakna ute?"
"Tack, inget vidare."
Mimmi tittade ut genom fönstret en stund Hon hade den där begrundande blicken i ögonen, som hon får när hon tänker på något speciellt.
"Egentligen är det ganska trevligt att sova ute på dagarna, tror jag, för man vaknar ju där det händer något. Som den där kvällen jag vaknade nere vid vattnet. Jag tror att det var vattnets porlande ljud som väckte mig. Jag låg länge kvar den kvällen utan att röra mig och tittade ut över vattnet som tycktes flyta förbi."
"På andra sidan vattnet kunde jag se en trädbevuxen strand. Trädens grenar hängde ner och rörde vid vattnet, som flöt både utanför och innanför grenarna. Det såg på något vis mysigt ut. På min sida om vattnet fanns det bara buskar och gräs vid stranden. På ett ställe lite längre upp, från det håll vattnet såg ut att komma rinnande, låg det ett par stenar ute i vattnet, alldeles vid min strand. Jag hade svårt att titta på något annat en vattnet."
"Så småningom så såg jag andra djur. En hare som hoppade ner till stranden på andra sidan vattnet, drack lite vatten, och satte sig att putsa huvudet och öronen med framtassarna. Jag tror att han såg mig, trots att jag låg under granen, för han tittade hela tiden åt mitt håll. Vad harar ser roliga ut när de putsar öronen. Jag hoppas att du nån gång får se det, Puff."
"Såg du några andra djur när du låg där?"
Mimmi funderade en stund igen, hennes morrhår vippade upp och ner medan hon tänkte. Hennes morrhår var långa och fina, men kortare än mina. Hennes raka svarta näsrygg glänste i solstrålarna.
"Jo, alldeles innan jag lämnade platsen kom det en orm, som jag misslyckades att fånga.
Han smet ut i vattnet och simmade över. Visste du att ormar kan simma?
De ringlar sig fram på vattenytan. Den här ormen hade en sicksackrand på ryggen. Ormen försvann upp på en gren på andra sidan."
"Jag fick tag på en liten groda i stället, den smakade ganska bra."
"Jag vandrade längs med vattnet och kom bort till en bro, en stor bro över vattnet. Jag försökte gå över den, men det kom hela tiden bilar, så jag fortsatte norrut längs vattnet och kom fram till en bondgård. Här fanns det möss, massor med möss. Den morgonen somnade jag mätt, inkrupen under golvet till ladugården."
"Puff, kan du tänka dig, på den där gården bodde det en annan honkatt, en som såg nästan ut som Snurran, fast grå och vit. En sån där med ett M i pannan. Hon väckte mig på kvällen och talade med all önskvärd tydlighet om att jag inte var välkommen. Hon jagade ut mig i skogen. Jag tillät det mest för att jag inte var på humör att bråka med henne. Annars hade jag nog klarat av henne, hur enkelt som helst."
"Ute i skogen hittade jag en stig, som gick öster ut. Jag följde den tills jag kom ut på öppen mark. Kan du tänka dig Puff, en stor yta med sten och gräs och enstaka lövträd och så luktade det ladugård i gräset. Där fick jag upp lukten på en hankatt, men det var något konstigt med doften, som gjorde så att jag blev på något oförklarligt sett nyfiken på doften. Jag kan inte förklara känslan, men den fick mig att stanna där, och sova under en rot från ett nedfallet träd."
Foxy, som hade varit ute, kom in och hoppade upp på fönsterbrädan, tittade på Mimmi och mig, och jamade: "Ligger Mimmi här och berättar fantasihistorier för dig nu igen?"
Mimmi motade en rundpall med höger tassen, och Foxy fann för gott att hoppa ner.
Foxy skall alltid retas lite, fast egentligen är hon mycket snäll. Mimmi och jag tittade tyst på varandra, med ett slags samförstånd i blickarna.
"Vill du berätta mera?" frågade jag efter ett tag.
"Det kan jag väl," svarade Mimmi med glimten i ögat samtidigt som hon betraktade Foxy, när Foxy smet in i sovrummet. "Ja, fortsätt att berätta," hördes Kaisas röst uppifrån utrymmet ovanpå kylskåpet; där hade hon legat och tjuvlyssnat hela tiden. Mimmi blinkade lite med ena ögat och viftade till med svansen. Mimmi var tyst ett tag, sen sa hon, "Ok, det kan jag väl, om ni är så nyfikna."
Kaisa drog in skallen igen, så att man inte såg henne.
"På kvällen kom han. Det var en ståtlig hankatt, må ni tro."
"Var han lika ståtlig som jag?" frågade jag, jag kunde inte låta bli. Det var ju jag som hade en vit svanstipp.
Mimmi tittade på mig, viftade till med svansen, och fällde öronen bakåt.
"Stiligare än du i mina ögon," sa Mimmi. "Inte så att du inte är stilig Puff, du är väldigt stilig men han var,--- Han, för mig just då. Trots rivmärken i skinnet, och att en bit av örat var bortsliten, var han stilig. Vill du att jag ska sluta att berätta?" "Nej för all del, fortsätt du att berätta om den där katten. Mig gör det inget. Hade han en vit svanstipp?"
"Nej, han var svart med ett vitt bröst."
"Hur kunde han då vara stiligare än jag?"
"Vill du att jag ska fortsätta att berätta eller?"
"Fortsätt."
"Vi satte oss en stund på var sin sten, jamade och slickade oss. Han berättade att han hette Sotis. Sen började han jaga mig. Jag gjorde mig lättfångad, så efter ett tag hade han fått ett stadigt tag om min nacke. Det gjorde inte ont men hade en lugnande inverkan på mig. Sen hände det, han stoppade in sin grej i mig, och fastnade."
"Vi blev sittandes fast i varandra en lång stund, och jag kunde inte låta bli att jama allt vad jag kunde, för det kändes så konstigt. Efteråt var jag alldeles öm där bak. På något sätt tror jag att det var för det här, som jag hade gått hemifrån, Konstigt."
"Jag jagade bort Sotis och lade mig i en skreva, för att slicka mig och vila. Där blev jag liggande till nästa natt. Jag låg så att jag kunde se en bit av den öppna terrängen framför mig. Jag var väldigt öm där bak."
"Fram på eftermiddagen fick jag syn på de där konstiga stora djuren med klövar, som jag hade följt spåren efter tidigare. Det var stora djur må du tro de hade horn på huvudena och alla hade två vita fläckar i baken. Bena var höga, högre än vad jag är lång."
"De såg ut att vara mycket rädda av sig. De tittade hela tiden runt omkring sig."
"Och kan du tänka dig, Puff att de äter löv. Jag såg det tydligt, de äter löv. Alla åt löv, de där nya små löven på grenarna. Jag skulle få ont i magen för mindre."
"Talar du sanning nu, Mimmi?" sa jag.
"Visst talar jag sanning, de åt på grenarna också. När jag skulle ta mig fram till dem sent på eftermiddagen sprang de sin väg i riktning mot vattnet. De springer mycket fortare än jag kan springa, och så hoppar de hela tiden."
"Jag hoppas att du är nöjd nu Puff, för det hände inte så mycket mer den där veckan, annat än att jag letade mig hemåt, och vad som hände när jag kom hem, det vet du ju. Mattes alldeles överväldigande reaktion, och husses daltande med mig."
"Jodå, jag är så nöjd så, fast jag kan ju inte förstå att du föredrar den där Sotis, som är utan vit svanstipp, föredra honom före mig med vit svanstipp."
Jag tittade ut genom fönstret, Det flög en skata förbi.


puff
Kapitel 20.
Tarzan möter Missan.


 
Snurran och jag var nere i källaren när Kaisa och Zazza kom ner, tätt följda av Tiger och Tarzan. De jamade att husse och matte var på väg ut. Vi trängdes i kattdörren. Man måste hoppa upp i fönsternischen först, innan man kan tränga sig ut genom kattdörren. Det blev trängsel i fönsternischen, men så småningom kom vi ut allihop. Vi möttes på utsidan av Mimmi som varit ute på sin morgonpromenad.
Matte och husse kom ut på trappan. Av Piff och Foxy syntes inte en skymt. Vanligt vis går vi mot skogen och passerar garaget, eller husse och matte tar bilen i garaget. I dag gick matte och husse hand i hand åt andra hållet.
Vi blev förbryllade. Tiger, Tarzan och jag började följa efter matte och husse. De andra blev sittandes utanför dörren, och tittade oförstående på oss som gick åt höger. Tarzan blev den av oss som sprang närmast matte och husse. Matte vände sig om och sa åt oss att gå hem igen. Tiger och jag blev strax sittande på vägen och tittade efter dem. Vi såg Tarzan följa med i husses hälar, trots tillsägningen. Den ungdomen, tänkte jag, han har inte lärt sig ännu. Jag vände om och började gå hem mot kattdörren, Tiger blev villrådigt sittande på gatan.
Tiger berättade när han kom in, och vi hade slagit oss ner i sovrumsfönstret, att matte och husse hade ringt på i en villa längre bort. Tarzan kom inte hem, som jag hade väntat mig, inte kunde jag se honom genom fönstret heller. Genom fönstret såg vi lite av villan. Det mesta skymdes av buskar och träd, men lite av taket och fasaden skymtade mellan träden. Det var höst ute. Grenarna rörde sig lite i vinden.
Det dröjde innan Tarzan kom hem. Det dröjde länge. Tiger hade varit ute flera gånger, och tittat och luktat efter honom. När han kom, kom han farande med en väldig fart, ända in i sovrummet. Med andan i halsen började han berätta något osammanhängande om främmande dam och katt. Jag fick fräsa lite åt honom, så att han lugnade ner sig, och började berätta igen i lugnare tempo.
Matte och husse hade gått till en främmande dörr och gått in i huset. Jag blev kvar utanför, berättade Tarzan. Efter ett tag började jag jama allt jag orkade, och sprang runt huset för att se om det hade någon dörr för katter, men det fanns inte. Jag hittade däremot en veranda med dörr. Jag satte mig ner, jamade och tittade in genom verandadörrens glas. Jag blev glad för jag fick syn på matte och husse, som satt vid ett bord.
Helt plötsligt tittade jag in i ett par gula kattögon. Jag blev så förskräckt att jag rullade baklänges, tills jag förstod att katten inte kunde komma ut. Först då kände jag doften av en främmande katt. Jag hade varit för upptagen av att leta reda på husse och matte.
Vi stod ett tag och tittade på varandra, innan jag fick mod att gå fram till dörren och titta närmare på katten. Det var en nästan helt svart katt som såg snäll ut.
Bäst vi satt där och tittade på varandra, kom det en dam och öppnade dörren. Jag fick bråttom ut i deras trädgård, och katten efter mig.
"Var det det som hände nu när du kom hem," frågade jag.
"Nej, det här hände tidigare" sa Tarzan och fortsatte att berätta för alla som hade kommit in i sovrummet.
"Ta det lugnt," sa Piff, som satt sig upp i mattes säng där hon hade legat. "Du flämtar så man kan knappt höra vad du jamar. Fortsätt nu och berätta lugnt och sansat."
"Jag blev jagad runt ett tag av den svarta katten. Till sist blev jag uppjagad i en spaljé, vid deras veranda. Då stannade den svarta katten nedanför, och satte sig att slicka sig. När hon satt och slickade sig såg jag att katten inte var större än jag själv. Jag önskade att jag hade lärt mig mer om klättring av Kaisa, för henne hade den här spaljén nog bara varit en stege, jag hade svårt att bara hänga kvar i spaljén."
"Jag klättrade försiktigt ner på andra sidan spaljén, tittade på katten och gjorde likadant. Jag slickade mig, först försiktigt, och när jag såg att den andra katten fortfarande slickade sig, fortsatte jag att slicka mig ordentligt. Sen satt vi länge och tittade på varandra genom spaljén. Helt plötsligt sa den svarta katten att hon hette Missan, och att hon bodde här. Jag sa att jag hette Tarzan och att min matte och husse var där inne, och att jag hade följt med dem hemifrån."
"Missan sa, du måste vara ny här, jag har inte sett dig förut. Jag berättade lite om oss, att vi hade flyttat in här helt nyligen och så vidare, men mitt under det att jag berättade, kom Missans matte och öppnade verandadörren och ropade in Missan.Jag smög mig fram till dörren, satte mig och tittade in. Matte och husse satt nu i en soffa så att de kunde se mig. Husse kom till dörren, öppnade och lyfte upp mig, och bar in mig till soffan, där han satte ner mig i mattes knä. Av Missan såg jag inte en skymt. Jag var glad för det här var min snuttetid, och mattes knä kändes tryggt."
Den främmande damen kom fram och klappade mig, där jag satt i mattes knä, sen fick jag ligga där en stund medan människorna pratade med varandra.
"Var var Missan?" undrade Tiger som lyssnat med öronen på helspänn.
"Jag vet inte. Hon var inte kvar i rummet när husse bar in mig. När jag hade suttit ett tag i mattes knä, bar matte mig till balkong dörren och satte ut mig. Hon sa åt mig att springa hem, och det gjorde jag."
Jag sträckte på mig. Efter att ha lyssnat till den här berättelsen av Tarzan, tyckte jag att jag behövde få lite lugn och ro, så att jag kunde smälta intrycken. Jag gick in på toaletten och hoppade upp i tvättkorgen och lade mig. Jag kunde höra hur de andra katterna pratade inne i sovrummet. Det dröjde innan matte och husse kom hem.
När matte och husse kom hem, satte de sig vid köksbordet. Jag masade mig upp ur tvättkorgen, gick in i köket och hoppade upp på fönsterbrädan. Jag lade mig för att lyssna på deras prat. De pratade om damen som de hade varit på besök hos. Jag spetsade plötsligt öronen; vad var det matte sa. Att Tarzan var en riktig mattekatt, att han måste få sin snuttestund varje dag, och att deinte fick glömma hans behov.
Hans behov? Vi andra då? Gruppen? Jag?
Jag trodde, att det var mig de inte behövde glömma, att jag var den som de behövde ägna sin tid och intresse åt. Det var ju jag som var gruppledaren. Jag som hade en vit svanstipp, den enda vita svanstippen i hela gruppen. Jag kände mig sårad, och hoppade ner, gick till tvättkorgen, hoppade upp i den och lade mig att sova. Människor är konstiga.


puff
Kapitel 21.
Känslor i massor.


 
En tass kan säga så mycket !
Jag har slagit mig ner på högsta hyllan i sovrummet för att få lite perspektiv på min omgivning. Nedanför mig ser jag sex av mina åtta gruppmedlemmar. Min familj består av oss katter samt matte och husse. Vi håller ihop, eller rättare sagt, vi har lärt oss att hålla ihop. Vi valde inte matte och husse till att börja med, men när vi så småningom blev fria katter valde vi alla att stanna.
Naturligtvis bråkar vi ibland, men det räcker oftast med ett "frääääs" eller en viftning med en tass, för att reda ut incidenterna. Zazza har för ovanlighetens skull lagt sig bredvid mig och jag filosoferar för henne. Hon är så bra på att lyssna.
Vi katter visar respekt för varandra. Vi har kommit på att det är viktigare att respektera en fräsning, "ett nej," än att ställa upp med ett kurrrr, spinn, spinn.
Vi tar oss an varandra, inte direkt hjälper, men tillåter oss att vara olika. Som till exempel Kaisa som tog sig an Mimmi, dubbelt så stor som henne själv. Mimmi fick snutta på henne, och blev oftast tröstad av Kaisa, när det hände något, eller hon bara kände sig ensam. Piff får ofta söka tröst hos mig, men lika ofta är det Foxy eller Zazza som kommer.
Ofta kan det räcka med att jag ligger bredvid och lägger en tass på den som ligger bredvid, för att förmedla den där känslan av att du är inte ensam, Jag finns också.
Vi katter har också ett speciellt sätt att förmedla känslan av välmående samhörighet. Vi spinner, frambringar ett ljud någonstans inom oss, som människan inte kan. På ett sätt ger det oss en styrka, en själslig styrka som är mycket stark.
När jag vill visa samhörighet med Husse, puffar jag på honom med huvudet. Lägger mig ner bredvid honom, och lägger en tass försiktigt på hans ben. När husse då märker mig, och lägger handen på mig, eller klappar mig, då börjar jag spinna, ibland spinner jag så högt att husse säger att jag går upp i falsett. Men jag tycker mycket om min husse, och jag vet att min husse tycker mycket om mig. Husse och matte tycker mycket om oss alla, men det är något speciellt mellan husse, mig och Piff. Jag kan inte direkt säga vad det är. Det bara är så. Husse och matte favoriserar ingen av oss direkt, det vet jag.
Jag tycker om människan, men jag tycker att människan är fattig. Fattig på möjligheter att förmedla känslor. Stackars människan!
Purr, Purr, Snurran alltså, har ett eget sätt att förmedla känslor, ett eget sätt bland oss i den här gruppen. Hon sätter sig och tittar på den hon vill förmedla känslan till. Hon sitter alldeles stilla och bara tittar på en. Hon kan sitta och titta en rakt i ögonen långa stunder. Hennes blick är så snäll och hennes sätt så ödmjukt, att vi alla faller för henne. Hon om någon är den perfekta lyssnerskan.
När vi får mat till exempel, skulle det aldrig falla Snurran in att gå fram till matskålen som vi andra, även om matte satte fram en extra åt henne. Snurran sätter sig bara och tittar, och tittar, och tittar på oss andra, tills vi har ätit färdigt, sen går hon fram och äter lite av det som finns kvar. Till slut försöker hon gräva över det som blir kvar efter henne. Matte blir tvungen att ta en separat liten matskål och lägga upp lite av varje sort, ta skålen och sätta den rakt under näsan på henne för att hon skall äta samtidigt som vi andra.
Foxy saboterar ofta mattes försök att ge Snurran mat samtidigt som vi andra. Hon skall ju jämt sticka nosen i allas våra matskålar, innan hon bestämmer om hon skall äta och var.
Snurran är ödmjuk också när det gäller att få komma fram till husse och få klapp av honom. Det är nästan så att det är onaturligt. Låt mig, så katt jag är, ta ett exempel. Snurran skall gå upp till husse i sängen och säga godnatt. Då börjar hon med att försiktigt gå fram till fotändan, ställa sig på bakbenen och titta över kanten, om det är ledigt i sängen. Är det ledigt går hon sakta runt till mitt på långsidan, ställer sig åter igen på bakbenen med höger tass mot sängkanten och tittar efter var husse ligger, så att hon inte ska sätta en tass på honom när hon till slut bestämmer sig för att hoppa upp.
Väl uppe i sängen, efter ett väl avvägt mycket mjukt hopp, ser hon sig om, tar en tass i taget, och prövar försiktigt hur det känns under den, innan hon sätter ner tassen, och flyttar över vikten på den. Det kan ta fem minuter från att hon hoppar upp i sängen tills hon står vid husses bröst, och spänner ögonen i honom och frågar om hon möjligen kan få lägga sig ner, och luta överkroppen mot hans bröst, och få bli kliad och klappad.
Ja, ja den Snurran, den Snurran, hon är något alldeles speciellt, hon. Ödmjukare finns inte, det är jag säker på.
Foxy till exempel är rena motsatsen till Snurran. Hon bara hoppar upp, springer fram till husse, stoppar in huvudet under hakan, och trycker till ett par gånger. Därefter rullar hon ihop sig i husses armhåla, och bara ska lägga huvudet på axeln ett tag. Men det är Foxy det. Hon är snäll ändå, det lilla rävtrollet.
Tiger och Tarzan snuttar fortfarande, trots att de är nästan vuxna nu. Tiger har sin Coco, en vit-brun teddyhund som han snuttar på flera gånger om dan. Tarzan har fått en gammal skjorta av husse som han snuttar på. Tarzan är rolig när han snuttar. Han har fått för sig att efter att ha snuttat på skjortan ett tag, skall han ligga på rygg, precis som matte och husse, och snutta på sin skjorta. Tänk er en katt som ligger på rygg med alla fyra benen i vädret, en hopknycklad skjorta mellan frambenen, och så snuttar han. Jag måste för det mesta vända bort huvudet.
Zazza tittar på mig, och lägger försiktigt sin vänstra tass på min högra. Hon håller den där några sekunder och drar den sedan till sig.
Mimmi har ett roligt sätt att visa att hon har fått tillräckligt med klappar av husse eller matte. Hon lägger sig på rygg, och sätter en tass mot husses eller mattes hand, och skjuter ifrån.
Piff skall ligga bredvid husse, och lägga en tass på hans axel för att han skall veta att hon finns där, innan hon går och lägger sig.
När vi vill vara ifred och inte bli klappade mera, händer det att vi rullar ihop oss och lägger framtassarna för ögonen. Husse säger att det är det sötaste sätt han vet, att någon talar om att den vill vara i fred på.
Vi har också olika jamningar, så att säga olika melodi för att uttrycka olika, väldigt exakta känslolägen på, men
husse säger att han har svårigheter att skriva ner ljuden. Något om att han inte kan skriva noter i ordbehandlaren, och att dessa nog ändå inte skulle gå att använda för att beskriva ljuden. Människorna är nog som sagt väldigt fattiga. Husse ber mig hålla mig till ämnet.
Min specialitet har blivit att knuffa på husse med huvudet, när jag vill något. Husse säger att det passar mig och mitt namn. Jag kan inte riktigt förstå det, men jag vet att husse skrattar och säger, att så länge jag har min vita svanstipp, så är jag ledare av gruppen. Det är ju bara jag, som har en vit svanstipp i hela gruppen. Bara jag.


puff
Kapitel 22.
Oj-Oj på besök
och Tarzan får en vän.

 

En morgon när matte skulle öppna dörren för oss till källaren, kände jag en främmande kattdoft därifrån. Vi fick alla, med undantag för Zazza "gammelgumma" som låg kvar i Zazzas hörna, full fart ner i källaren. Vi sprang direkt in i tvättstugan. Där satt han, rakt framför oss på bänken bredvid vasken. Det var Oj-Oj; några av oss hade träffat honom tidigare. Han bodde inte längre från oss än att han kunde komma och bevaka oss varje dag, Han satt där och tittade på oss, och burrade upp svansen. Vi samlades i en halvcirkel framför honom och väste.
Mimmi och Piff avancerade lite mot honom och spände upp ryggarna i bågar, fräste och burrade upp svansarna, så att svansarna såg ut som lampborstar.
Oj-Oj satte igång att Ojoja sig, han låter rätt kul när han jamar så att det låter som OjoOj. Oj-Oj sköt nu också rygg, men backade mot kattdörren i fönstret. Oj-Oj är en vit bruntigrerad katt, det vill säga en katt som ser ut som Snurran, men är mycket ljusare i färgerna. Han är mycket större än Snurran, och han går nästan i min viktklass.
Vi satt en stund och jamade och fräste, men Oj-Oj bara tittade på oss och fortsatte att OjoOja sig. Han ville inte gå ut, men han sökte inte strid heller. Mycket tydligare än så här kunde vi inte tala om för Oj-Oj att han var inne på vårt revir. Oj-Oj försökte att mellan Ojojningarna få slicka sig. Jag, Puff med den vita svanstippen, förstod och accepterade signalen. Oj-Oj ville få bli med i gruppen. Jag tittade mig runt på de andra, ingen mer än jag visade att han accepterade Oj-Oj. Jag satt lugnt kvar och började slicka mig, tills jag såg att Oj-Oj hade uppfattat min signal. Nu viste jag att Oj-Oj skulle komma att göra fler försök. Varför jag visste det, vet jag inte, jag bara visste det.
Alla i gruppen utom jag hade fortsatt att jama och fräsa. Nu började de ta ett steg i taget mot stackars Oj-Oj, som i sin tur sakta retirerade mot kattluckan. Efter att en sista gång ha retirerat lite, tog han full fart, hoppade fram till kattluckan och smet ut. Det vart signalen för alla i gruppen att följa efter. Men vad nu; Oj-Oj:s svanstipp fanns fortfarande kvar på insidan av dörren. Det måste ha blivit tvärstopp på utsidan.
Mimmi som hade trängt sig först fram till kattluckan, kunde inte få upp den. Det var något på utsidan som hindrade. Plötsligt försvann mottrycket och luckan gick upp. Alla försvann ut, en efter en, Mimmi först och jag masade mig långsamt ut sist. Väl ute förstod jag vad som hade inträffat.
Där satt Zazza, gammelgumman, och slickade sin högra tass mycket omsorgsfullt och noggrant. Hon tittade upp på mig och sa, "jag vet att man inte ska slarva med vapenvården.
Följer du med in?" Matte och husse stod på trappan och tittade, så jag sa till Zazza: "Orkar du gå via källaren?" Vi gjorde sällskap i lugn och maklig takt genom källaren och upp till köket.
"Han måste ha blivit bra förvånad att få se dig när han kom ut" sa jag. "Jo nog blev han förvånad alltid, han blev så ur fattningen, att gamla jag fick in en höger på honom."
"Hur kom du ut?" "Jag orkade inte springa, så jag gick till dörren och hade tur att matte kom utifrån. Matte öppnade precis som jag tänkte vända om, och gå ner för trapporna. Jag hann precis fram till kattluckan när Oj-Oj kom ut. Det var han som blockerade kattluckan, innan han sprang sin väg. Han hann aldrig ge mig en tass tillbaka, det hade jag nog inte klarat."
Väl inne i köket frågade Tarzan som redan var där: "Varför slickade sig Oj-Oj?" Tarzan tittade ömsom på mig, ömsom på Zazza. "Satt han och slickade sig?" sa Zazza som inte hade varit med nere i källaren. "Jo, -- när han väl fått stopp på oss, så gjorde han det" sa jag. "Då vill han varamed i gruppen." fastslog Zazza." Hon tittade länge på Tarzan.
Tarzan gick ut. På vägen ut möttes han av de andra i gruppen. De var på väg in efter att ha jagat bort Oj-Oj. Jag såg genom köksfönstret hur Tarzan försvann bort mot Missans hus. Kanske var han på väg att träffa henne, tänkte jag. Hur rätt hade jag inte, men det visste jag inte då.
En stund senare satt vi alla andra åtta i köket. Matte och husse drack kaffe.
Då, när lugnet i gruppen hade lägrat sig, stack Tarzans nos fram genom köksdörren. Han satte sig att jama. Vi tittade alla på honom. Sakta stack det fram en svart nos bakom Tarzan.
Tarzan satt kvar, men sträckte sig och slickade den svarta nosen, som nu hade kommit mera i synfältet. Jag såg nu att det var en katt, som jag kände igen. Jag kunde inte komma på vem det var, men jag såg ju tydligt att Tarzan slickade katten. Kanske det berodde på att vi alla var lite trötta just då, kanske var det bara Tarzans lugna slickande av katten, som fick oss alla att inte reagera, men ingen reagerade med att fräsa just då.
De tog några steg framåt och satte sig igen. De slickade sig själva den här gången, och nu, när lukten nådde mig kände jag igen Missan. Tarzan hade hämtat Missan, Tarzan hade hämtat Missan.
Missan visade rätt signaler, hon satt tyst, slickade sig, tittade inte på någon av oss och var lugn. Dessutom gav Tarzan samma lugna signaler, så ingen i hela gruppen brydde sig om att fräsa eller reagera på något aggressivt sätt. Men alla, Jag också höll ett vakande öga på Missan. Visserligen hade vi alla nån gång stött på henne ute, men det var en sak. Att dela köket med henne var en helt annan sak.
Vi var alla så koncentrerade på Missan och Tarzan att det var alldeles tyst i köket. Till slut reagerade matte, kanske på den kompakta tystnade och tittade upp från sitt kaffe. Hon fick syn på Missan, och reste sig. Det var otur för Missan, hon var inte beredd på en människa också, så hon blev skrämd och satte full fart ner för trappan för att ta sig ut.
Det var nog tur för Missan att Tarzan satt där han satt för han uppfattade bara att alla kom emot honom. Han hör ju till gruppen, så han bara satt där, och såg ut som ett frågetecken. Det distraherade och hindrade de andra , som var tvingade att passera och runda honom. Det, och att det var matte som fått Missan att fly, och inte gruppen som reagerade, gjorde att Missan fick ett ordentligt försprång.
Ingen i gruppen följde efter längre än till dörren till tvättstugan. Där vände alla. Det var ingen som ville Missan något ont, bara tala om att det här är vårt hem, och att ännu är du inte full medlem i vår grupp.
Att ingen jagade Missan hela vägen ur huset skulle tala om för henne att det inte var så illa menat.
Tarzan som suttit kvar i trappan med sin förvånade min, kom upp till mig i fönstret.
"Hon är söt, Missan," sa han. Jag gav Tarzan en slick på huvudet och sa: "Stå på dig grabben. En vacker dag ska du se att gruppen accepterar henne, men se då till att människorna inte kan störa. De har liksom inte takt och ton i kroppen, även om de är snälla och ger oss mat och husrum." Tarzan tittade ut genom fönstret, bort mot Missans hus. Blicken var koncentrerad.
Jag tittade på Tarzan, satte en tass mot hans sida och sa: "Där har du en vän. annars hade hon inte kommit med dig så där långt" Sen sa jag inget mer. Det behövdes inte. Jag hörde däremot, att husse och matte livligt diskuterade, hur i hoppsans Missan hade tillåtits komma ända in i köket.
Matte och husse försöker nog förstå. Jag log.

 

puff
Kapitel 23.
Min syn på saken.


 
Människorna, våra bästa vänner utanför gruppen, är bra konstiga ibland. Ta matte till exempel. Med regelbundna mellanrum tar hon fram en låda på hjul. Lådan har ett böjligt rör i ena ändan, och en jättelång svans. Svansen stoppar matte in i ett hål i väggen, och sen sparkar matte på lådan, så att den börjar att brumma.
Jag skulle också föra oväsen, om någon sparkade på mig, och satte fast svansen i väggen. Jag kan mycket väl förstå lådan. Stackars låda. I ändan på röret sätter matte en borste med hål i, sedan går hon runt hela människans revir med lådan. Hon för borsten fram och tillbaka, varför det övergår mitt förstånd.
När matte är färdig med det, tar hon bort röret igen, och sparkar igen på lådan, men inte nog med det, hon stoppar in svansen igen där bak i lådan. Om någon stoppade in svansen på mig där bak, tror jag att jag skulle skrika. Jag, den enda katten i gruppen med en vit svanstipp, den enda i hela gruppen.
Den där lådan blir nog argsint av mattes hantering, för en gång försökte den att svälja min svans, men då fick jag full fart på tassarna, så han hann inte han. Jag tror att han var avundsjuk på min vita svanstipp.
Ibland tar matte fram en rund grej med något i, och en trasa. Sedan går matte runt på alla fyra, precis som vi, och revirmarkerar hela människans revir. Vi katter, vi märker i alla fall bara ut kanterna på vårt revir. Stackars människan. hon måste vara osäker på att hävda sitt revir.
Har ni sett en människa äta någon gång? Det har ni säkert. Stackars människan! Så de har krånglat till det för sig. De kan inte äta, utan att använda verktyg, och sen måste de värma maten innan de kan äta den. Jag tror att det är synd om människan för deras tänder verkar inte fungera bra, jag tror inte att de är tillräckligt vassa. Fast deras kattmat är inte så dålig, sämre restaurang har jag varit på.
Ömtåliga är de, och dåliga ögon tycks de ha. När det är det minsta lilla mörkt så ser de inte, det har jag flera gånger själv konstaterat, mer eller mindre med risk för livet. När jag ligger mitt på golvet nattetid, och husse eller matte kommer, går de rakt på en precis som om man inte fanns. Matte och husse är snälla i alla fall, för de försöker alltid att trösta mig omedelbart efteråt. Jag, jag tror att man ska trösta dem i stället, för att de ser så dåligt.
Inte har de päls heller, utan måste låna päls utav andra djur, men först förstör de pälsarna så att de knappt går att känna igen, och kallar pälsarna för kläder.
Då och då, försvinner människorna in i ett rum, med en massa konstiga möbler i. De har en möbel, som de fyller med vatten. Inte för att lapa i sig, utan för att krypa ner i. Den är hal också, mina klor biter inte på den. När människan lägger sig där, i allt det fina vattnet, så försöker hon till råga på allt byta doft, genom att ha någon vätska i vattnet. Har ni hört något så dumt! Byta doft! Jag undrar om människan är rädd för att bli igenkänd. Kanske är de blyga. Minst en gång om året, tvingar de mig ner i det där vattnet, så att jag ska byta doft. Jag har fullt besvär en hel vecka efteråt, att slicka mig ren och att få tillbaka min egen doft. Och vad jag fryser under den veckan. Det är väl tur i oturen, att det sker på sommaren.
I rummet finns också två golvfasta stolar. Den ena använder husse och matte på samma sätt som jag använder sandlådan, fast i stället för att som alla vet, man ska krafsa över, drar matte och husse i en spak. Då är det bäst att man aktar sig. Stolen vaknar till liv och morrar åt en, för att sen bli alldeles död igen. Människorna, de har så konstiga saker. Stolen bredvid använder matte ibland. Först trodde jag att den var snällare, för den morrade inte åt mig. En dag stod jag uppe på den, bara för att undersöka den i störst allmänhet. Kan ni tänka er vad den fulingen gjorde, jo den sprutade vatten på min mage. Fy! vilken otäcking! sedan den dagen går jag omvägar kring mattes stol bidén.
Har ni sett mattes magiska låda, som står i köket? Man stoppar in innehållet i en av de där plastförpackningarna, som finns i kalla skåpet. Efter en liten stund tar matte ut välluktande maträtter, som vi också får smaka av ibland. För att inte tala om kalla skåpet.
Jag undrar hur kalla skåpet skapar plastförpackningarna. Kanske lever skåpet, trots att det inte luktar, och inte rör på sig. I bland kan jag höra kalla skåpet spinna. Jag tror att husse matar kalla skåpet i smyg, för jag har aldrig sett det äta.
Har ni någon gång tänkt på hur människor sover? Alla vet ju att först väljer man ut ett lugnt skyddat ställe, sedan trampar man runt, för att göra en bädd som är mjuk och utan uppstickande föremål. Därefter kurar man ihop sig på bädden.
Husse och matte, dom gör något helt annat. Först har de skapat en mjuk säng. Sen tar de bort det mjukaste och lägger sig utan att trampa. Bara rakt ner, på det lite hårdare. När de sedan ligger där på det hårdare underlaget, tar de på sig det mjukare underlaget ovanpå sig. Det är klart, för mig får de gärna vara lite tokiga. Jag, Puff, med den vita svanstippen, får ju ligga på det där mjuka underlaget, och jag mår så gott av det.
Jag har varit ute och letat efter plåtburksträd flera gånger, men inte hittat ett enda träd. Kanske växer de långt bort, för husse brukar använda bilen, när han kommer hem med de där plåtburkarna. Jag önskar varje dag, att det fanns en plåtburksöppnare som vi katter kunde förstå oss på. Kanske husse kan hitta på en. Visste ni att jag faktiskt kan lukta mig till vad som finns inne i burken, utan att öppna den. Så fin näsa har inte husse. men så har han ju inte en vit svanstipp heller, inte ens en svans.
Jag tror att husse och matte har en egen husse, som kommer en gång i veckan. Han stannar alldeles utanför dörren. Det är en jättestor grej på hjul, alldeles hemskt stor. Han brummar hela tiden. Ur grejen kommer det en snäll man. Han öppnar ett par dörrar i andra ändan, och det luktar de mest himmelska dofter därifrån. Husse har sagt att jag inte får gå in där.
Det skulle jag inte våga, men jag kan stå på baktassarna och titta in. På ena sidan luktar han illa, och på den andra så där himmelskt gott. Den här grejen är mystisk på fler sätt, för när husse och mannen har varit där inne, kommer husse ut med väldoftande fisk i plastpåsar till oss. Det är bara det att jag inte ser någon sjö eller åtminstone ett akvarium där inne, så var kommer fisken ifrån? Jag har tagit för vana att säga till husse, när den här grejen kommer.
I källaren har matte en konstig låda. Den står i rummet där vi har vår egen dörr ut. När matte går ner i källaren brukar hon gå till den här lådan och stoppa in i den alla sina pälsar som människorna har. sen stänger hon luckan och trycker på ett hörn. Vet ni vad lådan gör? Jo, den börjar hoppa och brumma. I början trodde jag att den skulle springa efter mig, men det gör den inte, den bara står och hoppar. Varning! Varning! sätt er inte framför och titta på luckan, man blir så yr i huvudet då. Jag har döpt lådan till mattes egen hoppande katthypnotisör, för när man väl har börjat att titta, kan man nästan inte gå därifrån.
Ska vi slå fast en sak? Det märkligaste med människan är att de kan fälla saltvatten ur ögonen. Jag har då aldrig upplevt något så konstigt bland oss katter. De fäller det där vattnet, både när de är glada och när de är ledsna, men aldrig när de är mittemellan. Jag undrar vad det skall vara bra för. Vi katter gråter också, vi är glada också, men vi fäller aldrig vatten från ögonen. De är så konstiga, så konstiga de där människorna.


puff
Kapitel 24.
En solskenshistoria

 
En dag ringde en dam och sa, att hon hade fått mattes och husses telefonnummer av polisen. Hon undrade om de kunde hjälpa till med en bortsprungen katt. Husse tog fram vår transportbox och tog med sig matte. Vi fick inte följa med, men det dröjde inte så länge innan de kom hem igen. När husse kom in genom dörren med transportboxen kände vi genast en ny kattdoft. Ve och fasa! Det var doften av en hankatt, en konkurrent till mig. Jag, katten med den vita svanstippen, skulle få en konkurrent. Vad tänkte husse och matte egentligen! Flickorna blev genast intresserade av boxen, men jag, jag sköt rygg och fräste. Från boxen kom det genast ett fräsande tillbaka. Flickorna tog på en gång ett par steg tillbaka. Flickorna börjad bli lite nervösa, och strök runt i rummet.
Matte och husse tittade på varandra och sa: "Vi får väl se hur det här ska gå."
Husse bar in transportboxen i köket och öppnade boxen. Ut kom en stor stilig, alldeles kolsvart hankatt. Vi alla i gruppen tog vår tillflykt till rummen bredvid köket och tittade nyfiket in.
Det här var inte en bortglömd sommarkattunge. Det här, det var en fullvuxen, kraftig, mycket erfaren, självständig ledarkatt.
Oj, Oj, Oj, tänkte jag, det här blir inte lätt. Jag burrade upp mig så mycket jag kunde. Min svans hade aldrig sett så tjock ut någonsin. Jag sköt rygg och ragg, och närmade mig försiktigt katten, samtidigt som jag fräste allt vad jag orkade. Jag märkte knappast, att jag fick hjälp av Piff, Mimmi, och Foxy.
Nu grep husse in och lyfte upp Sotis, och stoppade in honom i boxen igen, stängde luckan, och lyfte upp boxen på bordet. Matte och husse pratade en stund med varandra, sedan bar husse upp boxen i ett av de små rummen på övervåningen och stängde dörren.
Puh, vilken tur; jag skulle inte vilja slåss mot Sotis; han såg alldeles för vältränad ut. Jag sände en tacksam tanke till Foxy, Mimmi, och Piff och bestämde mig för att ge dem var sin slick, så fort jag fick tillfälle.
Det skulle visa sig att Sotis skulle bli kvar i rummet rätt länge. Husse ställde dit en sandlåda och matte mat och vatten.
Vi samlades ofta hela gruppen utanför dörren och pratade med Sotis. Han berättade, att han hade rymt hemifrån, och hamnat i en familj. De tog honom med sig i en bil, till ett ställe där han inte kände igen sig. Sotis hade gjort små utflykter, men inte kunnat hitta någon stans att vara. Familjen som tagit honom med sig hade haft en hund, och en annan katt. De hade inte velat ta hand om honom nu när sommaren var över. Matte och husse hade hämtat honom där, och fört honom hit.
Vi berättade om oss, tills matte eller husse kom upp och sa till, att vi inte fick sitta där och jama hela nätterna. De kunde inte sova. Sova skall man ju göra på dagarna, det vet ju varenda katt. Men vi var snälla och gick ner i alla fall.
När Sotis hade varit i rummet en tid, gjorde husse ett nytt försök, att släppa ut Sotis till oss. Det gick lika illa som första gången, så Sotis hamnade tillbaka i det lilla rummet.
Ytterligare en tid senare satt matte i telefon och ringde en hel kväll. Hon pratade med en massa olika människor. Jag låg på bordet bredvid och lyssnade på när matte letade efter någon som kunde ta sig an Sotis. Det var ingen som ville. Matte ringde det ena samtalet efter det andra.
och pratade med folk från både nära fjärran. Till slut sa matte att hon inte kunde hitta någon som ville ha Sotis trots att han var en sådan fin katt.
Husse sa, att de kanske skulle leta efter en fodervärd åt Sotis. Han sa, att om de fick längre tid på sig, kanske matte skulle hinna skaffa fram en husse eller matte åt Sotis.
Matte började ringa igen. Efter en fem sex samtal, sken hon upp och började skratta och gråta av lycka. Matte dansade krigsdans i köket och husse kom in och frågade om det var stormvarning utfärdat för köket. Vi katter tog tillflykten upp på skåp och bänkar.
Jag håller med husse; kan ni tänka er ett litet kök med nio katter i, samt en matte som dansar rumba mitt på golvet, och en husse som ser lika förvånad och stel ut, som fyren Långe Jan.
Dagen därpå packade matte och husse en korg med en tygbit, lite leksaker och det allra viktigaste i en korg och for iväg med Sotis. Innan husse bar ut Sotis, fick vi alla katter tillfälle att lukta på, och säga hej till Sotis. Sotis sa inte mycket där han låg i boxen. Det dröjde inte så länge förrän matte och husse var tillbaka. Nu, tänkte jag, nu blir väl saker och ting som vanligt igen, och till viss del blev det så också. Matte städade ur rummet där uppe som Sotis hade haft. Nu började matte och husse sitta i köket och prata om Sotis hela tiden. Husse sa att han hoppades. Matte sa att hon hoppades. Båda sa de att de hoppades, att Sotis skulle få stanna. Sen började de om igen, och om igen. Jag orkade inte höra på utan gick och lade mig.
Dan efter ringde det på telefon. Matte svarade och pratade en lång stund, sen började det igen. Rena krigsdansen i köket. Både matte och husse skrattade och var glada. Matte tittade på mig, klappade mig och sa: "Sotis heter Murre nu och har fått en matte."
Jag talade genast om nyheten för hela gruppen och vi var alla glada för Sotis skull. Kanske mest jag i hela gruppen, för jag slapp att slåss mot Sotis, jag tror att Sotis skulle ha kunnat vinna.
En sak förstår jag inte. Om man heter Sotis, hur kan man helt plötsligt heta Murre.
Jag tittade på min svanstipp, den enda vita svanstippen i hela gruppen, den enda i hela gruppen.
Jag var lycklig.